Människan tar större risker efter förlust.

I flera försök har personer fått välja mellan två olika investeringsalternativ. Ett med hög risk och ett med lägre risk. Personer som tidigare har gjort förluster väljer i högre utsträckning alternativet med högre risk. De bortser från risken och tänker istället mer på den potentiellt högre avkastningen som en chans att vinna tillbaka en del av förlusten. Personer som har gjort stora vinster väljer i högre utsträckning det mer säkra alternativet.
På aktiemarknaden kan vi se spår av detta beteende. En aktie som har stigit kraftigt under en period kan locka fram en våg av aktieägare som vill sälja aktien, trots att sannolikheten för för fortsatta kursuppgångar finns kvar.

Dessa och relaterade teorier som stödjer dessa tankar har visats i flera studier bl.a. fick Maurice Allais nobelpriset i ekonomi 1988 då han kunde påvisa att människor bedömer sannolikheter subjektivt. Även Daniel Kahneman och Vernon Smith fick nobelpriset 2002 och kunde påvisa att vi söker stödjande information istället för förkastande. Vi vill få bekräftat det vi redan tror på.

Det är bra att känna till dessa psykologiska fenomen. Nästa gång du står inför ett svårt val som placerare. Tänk efter om det verkligen är matematiken och sannolikhten som avgör ditt beslut eller om ditt beslut påverkas av tidigare vinster eller förluster.

Investera i tillväxtaktier

Genom att förutse vilka företag eller marknader som kommer att ha en hög tillväxt kan man göra bra investeringar. Som tillväxtstrategins grundare räknar man T. Rowe Price.  I dag är hans tillväxtorienterade investeringsstrategi lika vanlig som den värdeorienterade investeringsstrategi som ursprungligen utformades av Benjamin Graham.

Graham fokuserade på företagets balansräkning och dess nettovärde, substansvärdet. Företag som värderades under sitt substansvärde var undervärderade och därmed köpvärda. Helst skulle det vara en så stor skillnad mellan pris och värde som möjligt. Graham kallade detta för investeringens säkerhetsmarginal och sade att ”pris är vad man betalar, värde är vad man får”.  Men trots sin självklara enkelhet innebar Grahams syn ändå vissa begränsningar. Eftersom all fokus låg på balansräkningen och värdering av tillgångarna innebar det i praktiken att företags intjänandeförmåga värderades till noll. Med andra ord fanns inte resultaträkningen med i värderingen. Ett företag med obetydlig balansräkning men stora och växande vinster fick följaktligen en orimligt låg värdering. Graham tyckte att osäkerheten med framtida vinster var för stor och fokuserade på lättvärderade tillgångar som kassa, kundfordringar och varulager.

T. Rowe Price  ursprungliga tanke var egentligen att hitta ett sätt att skydda en investering mot inflation. Ett företag som inte växte, eller växte långsamt, skulle med tiden uppvisa en sjunkande real avkastning (om man räknar in inflationen).

Eftersom Price både var investerare och entreprenör såg han ofta upp till de framgångsrika entreprenörer som hade byggt upp stora förmögenheter genom att vara långsiktiga och behålla sina äganden över åren.

T. Rowe Price ansåg att ett företag har en livscykel med en tillväxtfas, en mognadsfas och en nedgångsfas. Han investerade därför i kvalitetsföretag i såväl goda tider som i dåliga. För att tona ned konjunkturcyklernas påverkan jämförde han ett företag med dess konkurrenter, oavsett hur makrofaktorerna såg ut. Price hade fem kriterier för ett tillväxtföretag:

1. Överlägsen produkt- och marknadsutveckling.
2. Avsaknad av alltför mördande konkurrens.
3. Ingen verksamhet i en statligt reglerad bransch.
4. Låga totala personalkostnader men ändå välbetald personal.
5. Minst 10 procents avkastning på investerat kapital, uthålligt höga vinstmarginaler samt överlägsen tillväxt i vinst per aktie.

För att kunna göra ett urval av aktier enligt dessa kriterier måste investeraren dessutom ha erfarenhet och ett gott omdöme. Hur attraktiv tillväxten i en bransch är speglas av två faktorer: volymtillväxten (inte försäljning) och nettovinsterna. Vinsttillväxten skulle enligt Price vara minst 10 procent per år.

Om man har hittat en tillväxtbransch som uppfyller kraven, finns det sedan fem kriterier för att hitta de bästa företagen:

1. En mycket skicklig företagsledning.
2. En överlägsen produktutveckling och/eller forskning och utveckling.
3. Patent.
4. Stark ekonomi.
5. Fördelaktig lokalisering av företaget.

När ett företag tappar tillväxt beror det oftast på att tidigare konkurrensfördelar har börjat erodera. Vanliga orsaker är följande:

1. Företagsledningen kan förändras till det sämre.
2. En marknad kan mogna.
3. Patent kan gå ut eller hotas av nya innovationer.
4. Konkurrensen kan öka.
5. Lagar och regler kan förändras (till exempel miljölagstiftning).
6. Arbets- och råmaterialkostnader kan stiga.

Ovannämnda förändringar kommer att återspeglas i försäljningsvolym, vinstmarginaler och avkastning på eget kapital. Price var dock ingen anhängare av att försöka förutspå ett företags framtid och prognostisera vinster. ”Ingen kan se tre år in i framtiden, lika lite som man kan se fem eller tio år in i framtiden”, sade han.

Enligt T. Rowe Price ska man  hålla fast vid de allra bästa företagen i de snabbast växande branscherna så länge deras framgång fortsätter. Svårare än så behöver man alltså inte göra det för sig.

Det som var avgörande för hur mycket man kan betala var:

1. Först av allt krävs flera år med växande vinster. Samtidigt ska man vara försiktig med att extrapolera vinsttrender för många år framåt. Alltför mycket kan hända.
2. Bästa tillfället att investera i tillväxtaktier är när de är impopulära.
3. Stabila och kända företag (”blue chips”) med stigande utdelningar förtjänar högre P/E-tal än genomsnittet.
4. Stabila tillväxtföretag förtjänar högre P/E-tal (i genomsnitt över en cykel) än cykliska företag.
5. Ju högre räntor, desto lägre bör P/E-talen för tillväxtföretag vara – och tvärtom.
6. När direktavkastningen (utdelning dividerad med aktiekurs) ligger på runt 5 procent i medeltal, eller högre, ska man betala lägre P/E-tal för tillväxtaktier än när direktavkastningen ligger lägre, 2–3 procent eller lägre.

Price menade att den totala avkastningen på tillväxtaktier måste klara av att konkurrera med avkastningen på obligationer och andra aktier. I praktiken beräknade Price ungefärliga mål för P/E-tal genom att studera historiska P/E-tal och säga att ett P/E-tal som låg en tredjedel över det lägsta P/E-tal aktien hade noterat var en köpsignal. En investerare måste även veta om och när det är dags att sälja. När en investering inte längre uppfyller kraven är det dags att sälja.

Det gäller att man inte låser sig vid en åsikt om ett bolag utan är ständigt beredd på att ompröva sin syn. Price varnade för några saker man bör se upp med:

1. Fallande avkastning på eget kapital är ofta en varningssignal om att företaget börjar mogna.
2. Lågkonjunkturer gör bedömningen extra svår. Ett företags vinster kan falla på grund av omvärldsfaktorer trots att försäljningsvolymen fortfarande ökar. Eller, ännu värre, ett företag kan verkligen ha mognat, men som investerare skyller man nedgången på en svag konjunktur.
3. Vissa branscher, som till exempel fastighetsbranschen och försäkringsbranschen, följer sina egna cykler.

T. Rowe Price var också långsiktig. En investerare måste ha längre framförhållning och uthållighet än vad marknaden i övrigt har, menade han.

Även en amatör utan formell utbildning och utan att ägna alltför mycket tid åt sina investeringar kan bli relativt framgångsrik genom att välja de bästa tillväxtföretagen i de lönsammaste och mest snabbväxande branscherna och sedan behålla dem tills det börjar bli uppenbart att de inte längre växer”

Portföljteori med allokering, diversifiering och rebalansering.

Det finns två viktiga principer att ta fasta på när man sätter samman en portfölj, och båda har sitt ursprung i den moderna portföljteorin. Det handlar om diversifiering och allokering. Diversifiering handlar om hur man fördelar sitt kapital inom en specifik tillgångsklass (till exempel aktier), medan allokering fastställer hur kapitalet fördelas mellan olika tillgångsklasser ( aktier, obligationer, råvaror med mera). Genom diversifiering och allokering kan man öka chanserna till en förbättrad avkastning över tiden, samtidigt som man minskar risken.

Diversifiering

Fördelen med diversifiering  påvisades av professor Harry Markowitz. Förenklat uttryckt innebär teorin bakom diversifiering att en blandning av volatila, okorrelerade aktier resulterar i en portfölj med lägre volatilitet (risk) och potential till högre avkastning.  Han publicerade sin forskning i Journal of Finance 1952 och  fick Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne 90.

Allokering

Ännu viktigare för en långsiktig investerare är allokering d.v.s hur denne fördelar  (allokerar) sitt kapital mellan olika tillgångsslag. Även inom tillgångsallokering är en av de grundläggande tankegångarna att man minimerar risken för portföljen som helhet och samtidigt får en högre potentiell avkastning på aggregerad nivå. Man ska alltså fråga sig ”vilka tillgångsklasser bör jag investera i” och ”hur stor procentuell andel vill jag investera i respektive tillgångsklass”.

Det stora genombrottet för teorierna kring tillgångsallokering kom 1986, då tre amerikanska forskare, Randolph Hood, Gary Brinson och Gilbert Beebower, undersökte 91 stora pensionsfonder och deras avkastningar under en tioårsperiod.  Studien visade att så mycket som 93,6 procent av pensionsfondernas resultat var hänförbara till hur de hade fördelat kapitalet mellan tillgångsslagen aktier, obligationer och reda pengar. Även efter denna studie har en rad studier gjorts inom området med liknande resultat.

Det är svårt att ge generella råd kring hur man som investerare ska fördela sitt kapital mellan olika tillgångsslag. Ofta finns en rad olika variabler att ta hänsyn till, och varje investerare har sina unika önskemål och värderingar att väga in. Man ställs inför en rad frågeställningar, som ”vilken riskprofil har jag”, ”hur lång är min investeringshorisont”, ”vilket långsiktigt mål har jag med mitt sparande” och ”hur ser min finansiella situation ut i dag”.

De flesta studier som gjorts på området har fokuserat på uppdelningen mellan aktier, obligationer och kontanter (bankkonto). Det finns givetvis även många andra tillgångsklasser att ta hänsyn till, såsom råvaror, strukturerade produkter, hedgefonder, valutor, certifikat med mera.

Alltså gäller att ju längre tidsperiod det är kvar tills man behöver pengarna, desto högre andel av kapitalet bör ligga i aktier. Dessutom bör man ha en  väldiversifierad portfölj med aktier (och obligationer) från olika branscher som befinner sig i olika faser av konjunkturcykeln. Fördelningen mellan de olika tillgångsslagen är det viktigaste beslutet vi har att fatta som långsiktiga investerare, eftersom detta beslut i störst utsträckning påverkar vår avkastning över tiden.

Rebalansering
Ett bra verktyg för att uppnå en bra allokering och diversifiering är  rebalansering. Rebalansering innebär att du återställer portföljen till dess optimala fördelning mellan tillgångsslag när marknaden har skapat en obalans i denna fördelning. Med andra ord: Om du bestämt dig för en fördelning mellan tillgångsslagen där aktier ska utgöra 60 procent av portföljens totala värde kan du behöva justera dina innehav efter exempelvis en långvarig uppåtgående aktiemarknad för att aktiedelen återigen ska utgöra de önskade 60 procenten av det totala portföljvärdet.

Det finns en mängd fördelar med rebalansering, men den som oftast lyfts fram är att det är ett smidigt och enkelt sätt att kontrollera risken i portföljen. Du återgår då med jämna mellanrum till den risknivå du bestämt är bäst förenlig med dina personliga önskemål och följer din allokeringsplan på enklast möjliga vis.

Men fördelen  med rebalanseringen är att du genom  att rebalansera din portfölj med jämna mellanrum är att du tvingas att med jämna mellanrum sälja de tillgångsslag som har överpresterat och i stället köpa de tillgångsslag som klarat sig sämre relativt sett. Genom att följa ett fåtal enkla regler sällar du dig i och med denna periodvisa rebalansering till de sofistikerade investerarna. Visserligen kommer du aldrig att sälja alla dina aktier nära en topp, men du köper generellt sett aktier när ingen vill ha dem och säljer när det är rusning in på aktiebörsen.

Ytterligare en orsak till att rebalansering är en bra strategi är det faktum att tillgångsslag över tiden tenderar att söka sig tillbaka till sina medianvärden. Varje gång du rebalanserar har du därför en god chans att sälja de vinnande tillgångsslagen innan de börjar återgå till sitt medianvärde (det vill säga innan kurserna går ned) och i stället köpa de tillgångsslag som gått sämst och som sannolikt står inför en återgång (uppåt) till sitt medianvärde.

Hur ofta du väljer att rebalansera portföljen är dock en smaksak. Vissa rebalanserar en gång per månad, andra en gång per kvartal, medan några väljer att göra det på halvårsbasis eller när portföljens procentuella fördelning går utanför vissa begränsningsvärden.

Investeringsklockan
För de placerare som vill gå ett steg längre i sin tillgångsallokering är investeringsklockan ett av de i särklass bästa verktygen för att slå fast en lämplig fördelning vid varje given tidpunkt. Den så kallade investerarklockan presenterades 1937 i den brittiska tidningen Evening Standard och är än i dag ett mycket bra hjälpmedel att ta till när man står inför ett beslut som gäller omfördelning av kapitalet mellan olika tillgångsslag.

Klockan speglar hur en traditionell konjunkturcykel rör sig och hur de olika tillgångsklasserna tenderar att öka och minska i värde beroende på var i cykeln marknaden befinner sig för tillfället. Även om investerarklockan har många år på nacken är den lika relevant i dag som när den skapades. Det finns ett påfallande tydligt mönster över hur olika tillgångsslag utvecklas i de olika faserna av konjunkturen.

Konjunkturcykelns olika faser
En konjunkturcykel rör sig i regel mellan fem olika faser: bottenfasen, den uppåtgående fasen, konsolider-ingsfasen, toppfasen och slutligen nedgångsfasen. Låt oss tillsammans titta på vad som kännetecknar varje fas och hur vi som investerare kan nyttja dessa lärdomar för att förbättra placeringarna.

Bottenfasen kännetecknas av en svag ekonomi med stigande arbetslöshet, sjunkande företagsvinster och en centralbank som sänker styrräntan för att stimulera ekonomin. I denna fas är aktier det bästa alternativet, och strax därefter kommer råvaror. Börsens aktörer räknar kallt med att en konjunkturuppgång finns runt hörnet, och aktiemarknaden stiger därför (6–18 månader) innan uppgången visar sig i den reala ekonomin.

I den uppåtgående fasen har ekonomin börjat resa sig. Den ekonomiska politiken är fortfarande relativt stimulerande, men inflationsförväntningarna börjar gradvis att stiga. Allt bättre resultat för bolagen leder till högre börskurser, och i slutskedet av denna fas brukar räntorna stiga, vilket är negativt för obligationer. Även i denna fas är aktier att föredra som placeringsalternativ.

Konsolideringsfasen kännetecknas av stigande sysselsättning men också av tilltagande inflation, och Riksbanken väljer därför att höja räntan för att motverka detta. Obligationer går ned, men aktier fortsätter att stiga i värde, om än inte lika snabbt som tidigare. Aktiemarknadens fokus lämnar nu de låga räntorna och kräver i stället allt bättre resultat från bolagsrapporterna för att motivera högre börskurser. Även i denna fas är aktier att föredra, men det gäller att man är aktsam – för börsen tenderar att toppa i samband med att konsolideringsfasen går mot sitt slut. Då diskonterar nämligen marknadens aktörer att vi längre fram (6–18 månader) står inför en avmattning av konjunkturen.

I toppfasen, den fjärde, är inflationen som högst, och Riksbanken tvingas strama åt och höja styrräntan snabbare. Kombinationen av högre räntor och förväntningar om försämrade bolagsvinster gör att aktiekurserna sjunker.

Varken aktier, råvaror eller obligationer är intressanta i denna fas. Den bästa placeringsformen är nu i de flesta fall räntesparande, då man riskfritt kan få en bra ränta och samtidigt bida sin tid inför fyndköpen som kommer längre fram.

Nedgångsfasen utmärks av sjunkande bolagsvinster, samtidigt som Riksbanken ser sig tvungen att sänka räntan för att stimulera ekonomin. Börskurserna sjunker ytterligare, och aktier eller råvaror är än så länge inget bra alternativ. Obligationsmarknaden erbjuder den bästa avkastningen i förhållande till risk i denna fas.
En konjunkturcykel är alltid svår att tidsbestämma, men i allmänhet tar de fem faserna 4–6 år att fullborda. Var marknaden befinner sig i investerarklockan eller konjunkturcykeln kan ibland vara svårt att fastställa exakt. Ingen konjunkturcykel är den andra lik, men den uppmärksamme investeraren kommer långt genom att veta på ett ungefär var han/hon befinner sig i kretsloppet.

Investera i skog.

Att investera i skog kan vara ett bra komplement i en investeringsportfölj.  Naturligtvis kan man köpa ett stycke mark, men det kräver dels en ganska stor investering samt att man kan gallra, avverka och plantera själv samt har lite koll på skogsvårdslagarna  alternativt att man tecknar ett skogsbruksavtal med ett skogsbolag. Som direkt skogsägare räknas du som näringsidkare och förutom att ha koll på räntor, priser, försäkringar, skadeangrepp så ska du också kunna lagar och paragrafer.

Man kan även investera i börsbolag som äger skog, t.ex. Holmen B,  SCA B eller Stora Enso R på stockholmsbörsen men då ingår ofta andra verksamheter t.ex. pappersbruk eller sågverk. En annan aktie är  Rusforest på first north som investerar i skog i ryssland. Fördelen med dessa börsnoterade aktier är naturligtvis att man i princip kan sälja sitt innehav när som helst.

Ett tredje alternativ är en realfond som investerar i skog.  Investeringen är då bunden en period på t.ex. 5 år samt att det finns ett minsta investeringsbelopp på drygt 50000kr.  Courtage är 2,5 procent och en årlig förvaltningsavgift på 0,8 procent tillkommer. Den beräknade utdelningen är 4-6 procent per år och man har som mål att ge  en totalavkastning på 15% per år.

Om man kan binda kapitalet en längre period kan man köpa andelar i plantage,  t.ex. forwood.  I forwood köper man andelar i teak. Teak är ett snabbväxande trädslag som skördas efter 20 år och man binder upp sitt kapital på den tidsperioden. Teak är ett snabbväxande trädslag och priserna har ökat med 6% per år under de senaste 30 åren. Vid skörd får man vinsten bortsett från 3 procent av vinsten för kostnader vid gallring och slutavverkning. Varje teakunit kostar mellan 25-30 000 kr och omfattar 111 träd som tar upp en yta av 1000kvm men man blir bara delägare i träden, inte marken.  Vill man äga både mark och teakträd kan man försöka bli aktieägare  i forwood men aktien är onoterad och det kan vara svårt att få tag på aktier. En annan onoterad aktie för den som vill investera i teak är Teak management inc ( tectona capital ). En aktie kostar mellan 10-15000kr och omfattar 400kvm mark och 50 träd. Teakträden avverkas efter 20 år och då beräknar Tectona capital att den gjorda investeringen har tiodubblats i värde.

Anthony Boltons investeringsfilosofi

Anthony Bolton föddes i London den 7 mars 1950. Hans far var advokat och hans mor hemmafru. Sin universitetsutbildning gjorde han på Cambridge Trinity College, där han blev ingenjör 1971. Genom vänner till familjen fick han kort därefter plats som aspirant hos Keyser Ullmann, en liten bank mitt i Londons finansiella distrikt. Där började Anthony sin karriär som assistent åt en fondchef som investerade i små och medelstora företag, ofta med fokus på uppköpskandidater.

Fonden hade tre anställda, varav en arbetade med bara teknisk analys, vilket var ovanligt på den tiden. Den tekniske analytikern Arthur Abrahams var en sympatisk brittisk gentleman, vars huvudsakliga intressen i livet var teknisk analys och att samla på viktoriansk konst. Mötet med Abrahams satte sina spår, och Anthony Bolton har trots sin inriktning som värdeinvesterare använt sig av teknisk analys under hela sin karriär. ”Framgångsrik investering är en blandning av olika strategier”, förklarar han.

Efter några år gick Anthony Bolton vidare till Schlesinger 1976, en liten okänd sydafrikansk bank specialiserad på aktiefonder. Men fler hade ögonen på Anthony, och år 1979 värvade Bill Byrnes honom till Fidelity – och nu inleds Anthony Boltons fantastiska historik.

Som ansvarig för Fidelitys Special Situations Fund mellan 1979 och 2007 levererade han under 28 år en avkastning på i medeltal nästan 20 procent per år. Det är en unik prestation, som under denna tid förvandlade en investering på 10 000 kronor till nästan 1,5 miljoner kronor. Enligt teorin om effektiva marknader ska detta helt enkelt inte vara möjligt. Dessutom nådde Bolton dessa resultat utan finansiell hävstång – ingen belåning och inga derivat.

Anthony Bolton är helt koncentrerad på investeringar i aktier och erkänner att han känner sig obekväm med att investera utifrån makroekonomisk utveckling eller faktorer som råvarupriser. Här har man som investerare ofta svårt att nå bättre insikt än någon annan, menar han.

Men om man i stället tittar på ett enskilt litet företag kommer det till slut ett tillfälle då man kan komma ut från ett möte med ledningen och säga till sig själv: ”Just nu vet förmodligen jag mer om det här företaget än någon annan.” Med andra ord, ju mindre ett företag är beroende av makrofaktorer, desto bättre är investeringen. Ett räntekänsligt företag är till exempel en sämre investering än ett företag som inte är räntekänsligt.

Låt oss titta mer i detalj på hur Anthony Bolton har lyckats leverera en sådan överavkastning under så lång tid. Hur har han gjort? Det snabba svaret lyder: Genom hårt arbete och att leta efter undervärderade och förbisedda aktier – samt genom att inte följa strömmen. Anthony Bolton delar in sina investeringar i fem huvudsakliga grupper:

1. Vändningskandidater
2. Företag med dold tillväxt
3. Bottenfiske i utvalda industrier
4. Företag med dolda värden i   balansräkningen
5. Uppköpskandidater

Vändningskandidater är den viktigaste gruppen, det vill säga företag som haft problem men som står inför en vändning. Ofta fokuserar marknaden för mycket på företagets historiska problem och mindre på att det lyckats vända utvecklingen och står inför en stark utveckling.
– Dessa typer av företag har varit mina största och bästa investeringar genom åren, berättar Anthony Bolton för mig. En bra investering i ett vändningsföretag involverar nästan alltid en ny ledning, omstruktureringar och ny finansiering.

Nästa grupp investeringar är företag med dold, missförstådd eller förbisedd tillväxt. Som exempel nämner Anthony Bolton irländska banker, som under många år var lägre värderade än övriga europeiska banker, trots Irlands starka tillväxt.

Den tredje investeringsfilosofin bygger på att man letar bland de 20 procent lägst värderade företagen i en viss bransch. I en perfekt fungerande marknad ska dessa företag ha en motiverat låg värdering på grund av olika problem med lönsamhet, tillväxt eller andra orsaker. Men ibland missar marknaden detaljer – eller gör felbedömningar. Genom att noggrant titta på varje företag kan man hitta felprissättningar.

Samma inställning gäller för den fjärde gruppen av investeringar. Fokusera på företagens balansräkningar och leta efter dolda, förbisedda eller missförstådda värden, såsom fastigheter, produktportföljer eller starka varumärken.

Slutligen, i den femte och sista gruppen, letar Anthony Bolton bland företag som kan beskrivas som uppköpskandidater, ett arv han har med sig från sitt första jobb som aspirant hos Keyser Ullmann. I branscher som står inför omstruktureringar, eller konsolidering, letar han upp de företag som har störst sannolikhet att bli uppköpta. Även strukturen i aktieägandet väger in, om företaget till exempel saknar en stark huvudägare. Premien vid ett eventuellt uppköp ger en rejäl uppvärdering i den här typen av investeringar.

Första steget efter det att Anthony Bolton har hittat intressanta företag och möjliga investeringar är att träffa ledningen.

När Anthony Bolton väl har hittat ett företag som inte är alltför -populärt och ska bedöma hur attraktivt det är att investera i utgår han vanligtvis från sex punkter:

1. Företagets affärsmodell. Den ska vara lättbegriplig samt ha något slags konkurrensöverlägsenhet och helst inte vara beroende av makrofaktorer. Anthony Bolton föredrar, liksom Warren Buffett, enkla affärsmodeller.
2. Företagsledningen. De viktigaste egenskaperna är integritet och öppenhet.
3. Den finansiella situationen. Leta efter starka kassaflöden, och undvik företag med svaga balansräkningar. När Anthony Bolton ser tillbaka på sina misstag har det nästan alltid varit investeringar i företag med svaga balansräkningar.
4. Värderingen ska vara så låg som möjligt. Genom att investera i lågt värderade företag har du automatiskt en säkerhetsmarginal.
5. Företag som kan tänkas bli uppköpta är särskilt intressanta.
6. Teknisk analys ger en fingervisning om trendbrott samt underlättar att ta förluster.

Ett ovanligt inslag i Anthony Boltons investeringsfilosofi är, som nämnts, användandet av teknisk analys. Ofta går en skarp gräns mellan värdeinvesterare, som tittar på skillnader mellan pris och värde i investeringen, och korttidshandlare som följer hur marknader trendar eller pendlar mellan överköpta och översålda lägen.

Men Anthony är inte främmande för någon investeringsfilosofi så länge den visar sig fungera. Teknisk analys är ett utmärkt verktyg för att tajma investeringar och för att få bekräftelse på att till exempel ett vändningsföretag har uppvisat ett trendbrott. Bland alla tekniska indikatorer föredrar han RSI (ett index för relativ styrka), men han är öppen: ”Hitta ett system som fungerar för dig och håll dig till det.” Dock använder han inte teknisk analys så mycket på de små och medelstora företagen i fondens portfölj utan huvudsakligen på de större bolagen.
Eftersom det ofta kan ta lång tid innan marknaden uppvärderar missförstådda och undervärderade företag är teknisk analys ett hjälpmedel för att identifiera dessa tidpunkter när det börjar ske. Det finns paralleller till Kristoffer Stensrud, som i sin investeringsfilosofi pratar om utlösande faktorer, något i företaget eller omvärlden som aktiverar en omvärdering. Det räcker inte med att man investerar i undervärderade företag – då kan man få vänta länge på en uppgång.

Vad är en vinnande mental inställning som investerare, och hur ser en framgångsrik personlighet ut? Anthony Bolton ger några enkla förslag. ”Tänk själv”, lyder det första rådet. Det är också viktigt att man tycker om – samt vågar – gå emot strömmen. För att bli riktigt bra gäller det dessutom att man känner till sina egna brister.

– Vet du om att du är en nervös typ så se helt enkelt till att du inte har för hög risk i dina investeringar. Har du för hög risk är det troligt att du agerar förhastat i oroliga tider, säger han.

Rätt temperament kan därför vara betydligt viktigare än en skarp hjärna, menar Anthony. En annan sak, som kanske kan tyckas självklar men som ofta många framgångsrika investerare nämner, är sunt förnuft. Ekot av Warren Buffett är tydligt. Men så har Anthony Bolton också blivit kallad för ”en brittisk Buffett”. Faktum är att Anthony Bolton rekommenderar blivande investerare att läsa allt om och av Warren Buffett.
Starka känslor hör inte ihop med investeringar.

– Jag är inte en speciellt känslosam person, berättar Anthony. Känslomänniskor har nog svårt för att bli skickliga investerare. Ödmjukhet, stark vilja samt en förmåga att ständigt kunna inse att man har fel är också viktiga inslag i en framgångsrik investerares personlighet. En alltför envis personlighet kan dock hindra att man ständigt omprövar sin syn på en viss investering. En professionell investerares arbete består minst lika mycket av att undvika katastrofer som att hitta vinnare. Att vara alltför cynisk kan dock vara ett hinder, man måste kunna se möjligheter. ”Träffar du rätt tre gånger av fem i den här branschen gör du rätt.”

Emellanåt kan Anthony Bolton förenkla sin syn på en investering ytterligare och helt enkelt bara ställa sig själv en mycket enkel fråga: ”Hur stor är sannolikheten för att det här företaget finns kvar om tio år och samtidigt har ett högre värde?

Anthony Bolton är en utpräglad motvallsperson (”contrarian” på engelska) – en som inte gör som alla andra. I rakt nedstigande led från John M. Keynes (”om alla gillar ett företag är det för dyrt”) via Benjamin Graham (”aktiemarknaden är mer en rösträknare än en våg”) och Warren Buffett investerar Anthony Bolton helst inte i de företag som alla andra investerar i. ”Han uttrycker det, precis som Buffett: ”Jag gillar företag som inte är populära.”

Vad anser Anthony Bolton om börsläget i dag? Trots att han är förundrad över den kraftiga nedgången och problemen i många branscher tror han ändå att det värsta ligger bakom oss och att en ny uppgångsfas har inletts.

Anthonys passion för investeringar har gjort att arbetet upptagit en stor del av hans liv, men han har också hunnit med att odla ett stort intresse för musik och nämner Benjamin Britten (1913–1976, brittisk tonsättare, dirigent och pianist) som största influens. Han tycker också mycket om att resa. Anthony Bolton lever i dag i Midhurst, West Sussex, med sin fru. Han har tre barn, två söner och en dotter. Han har i dag axlat rollen som mentor hos Fidelity och delar med sig av lärdomar och erfarenheter från ett framgångsrikt liv som fondförvaltare till en ny generation investerare.

Investeringsklockan ett hjälpmedel genom konjunkturcykeln.

1937 lanserade den brittiska tidningen Evening Standard begreppet investeringsklockan. Modellen är enkel men både effektiv och överskådlig, och många professionella aktörer, kapital- och fondförvaltare liksom marknadsstrateger, baserar sina beslut på denna klocka. Kanske inte alltid direkt, men indirekt och intuitivt, tänker de i dessa banor, eftersom klockan är grundläggande för hur olika tillgångsslag beter sig i olika ekonomiska miljöer. Med hjälp av investeringsklockan kan man se hur några typer av tillgångar uppträder i en stark respektive svag ekonomisk omgivning i kombination med olika inflationsscenarier.

Klockan, och den därtill kopplade investeringscykeln, kan vara en hjälp för att enkelt välja hur kapitalet i stort kan fördelas mellan tillgångsslag som kontanter, obligationer och aktier. Därtill kan adderas alternativa placeringar som hedgefonder, strukturerade produkter (till exempel aktie-indexobligationer), råvaror och fastigheter. I sin ursprungliga form ger modellen de riktlinjer vi behöver för att positionera oss rätt i dessa huvudgrupper, med andra ord om vi beroende på den kommande förväntade ekonomiska utvecklingen ska vara under- eller överviktade i den ena gruppen eller den andra.

Aktier har historiskt och långsiktigt lämnat den bästa avkastningen av de tre tillgångsslagen, men de har också erbjudit den högsta risken och de största svängningarna (= hög volatilitet). Aktier kan fördubblas, trefaldigas i värde och även göra ännu bättre ifrån sig, men de kan också falla kraftigt och urholka kapitalet.

Obligationer som handlas på räntemarknaden (en viss begreppsförvirring kan råda när det gäller ränte- och penningmarknad) avses instrument som löper över en tidsperiod på mer än ett år. Långlöpande räntepapper har allmänt sett en betydligt lägre volatilitet än aktier, risken är lägre och avkastningen är, som en följd av detta, också sämre. Även här kan emellertid risk- och avkastningsribban höjas genom högavkastande företagsobligationer. Att de oftast ger högre ränta beror på att de också involverar en företagsrisk, medan statsobligationer har mycket låg risk.

Kontanter (likvida tillgångar, ”cash”) avser instrument på penningmarknaden för vilka löptiden är upp till ett år. Här hittar vi kortlöpande räntefonder, statsskuldväxlar och banktillgodohavanden. Som grupp betraktat är detta den säkraste investeringsformen av de tre nämnda, men den ger (i regel) också den lägsta avkastningen. Risken för att förlora pengar är allmänt sett väldigt liten, eftersom staten står som garant för flera av dem. För placeraren är inflationen det största bekymret, eftersom denna kan överstiga och därmed äta upp avkastningen över tiden.

Låt oss därmed titta på investeringsklockan men först på den vidhängande investeringscykeln, som är ett annat sätt att beskriva skeendet. Den horisontella och svarta linjen i investeringscykeln (diagram 1) illustrerar den långsiktiga trendtillväxten. Detta är vad ekonomer benämner som en ekonomis (ett land, en region och även för världen som helhet) potentiella tillväxt och anges för BNP-tillväxten i årstakt (BNP = bruttonationalprodukt).

Vid en tillväxt på denna nivå är ekonomin i balans och växer maximalt utan att inflationen (priserna) ökar. För USA uppskattas denna ”normallinje” ligga på 2,7–2,8 procent per år, för Europa på runt 2 procent och för Sverige på 2,4–2,5 procent. För Kina vet vi inte riktigt den potentiella tillväxten, på grund av de senaste årens extremt starka tillväxt, men en gissning är 5–6 procent. För världsekonomin som helhet ligger den på runt 3,5 procent.

investeringscykeln

investeringscykeln

Vid tillfällen när den heldragna blå linjen, som illustrerar den faktiska BNP-tillväxten, går under den potentiella (horisontell linje) befinner sig alltså ekonomin i fråga under trendtillväxten. Ekonomin ligger över trenden om den blå kurvan ligger ovanför den svarta linjen. Förenklat kan sägas att högkonjunktur gäller när tillväxten är över trend och lågkonjunktur när den är under. Med viss förskjutning påverkas inflationen (den blå streckade linjen) av den tillväxt som råder. Baserad på tillväxt- och inflationstrend kan konjunkturcykeln därmed delas in i fyra faser: Inflationsnormalisering (engelska: ”reflation”), återhämtning (”recovery”), överhettning (”overheat”) och stagflation (”stagflation”). Historiskt sett har hela cykeln oftast varat i 3 till 7 år, med ett genomsnitt som kan observeras sedan början av 1970-talet på 5,4 år.

Investeringsklockan är ett annat sätt att beskriva utvecklingen, och i diagram 2 är investeringscykeln översatt till denna andra form.

investeringsklockan
investeringsklockan

Inflationsnormalisering, eller reflation (klockan 6–9), innebär att inflationen i kölvattnet av den allt svagare tillväxten börjar falla tillbaka efter att prisökningstakten toppade klockan 6. Den normaliseras nu successivt, vilket är en effekt av att tillväxten fortsätter att bromsa in. Råvarupriserna är på väg nedåt från sin topp, vilket påverkar den kostnadsdrivna inflationen. Reflation behöver inte nödvändigtvis betyda att recession råder – det kan också vara fråga om en mildare inbromsning (som i mitten av 1990-talet).

Börsen bottnar och vänder cykelmässigt uppåt omkring klockan 8, vilket är 4–6 månader (historiskt genomsnitt för S&P 500-index är 4,5 månader) innan konjunkturen når sitt lågmärke vid klockan 9. Börsen vänder alltså upp sent i denna fas och hinner därför ge bara en medioker avkastning. Enligt en studie från Fidelity Investment, en av världens största fondförvaltare, har aktier i medeltal i denna fas lämnat en avkastning på 4,6 procent under perioden 1973–2006. Obligationer ger här den bästa avkastningen (9,8 procent), vilket beror på att centralbanken sänker räntan och inflationsförväntningarna minskar.

Återhämtning (klockan 9–12). De räntesänkningar som skedde i föregående fas har nu hunnit arbeta sig nedåt i ekonomin, och tillväxten vänder uppåt. Företagens vinster ökar nu snabbt. Beroende på att recessionen skapade stor ledig kapacitet, både i produktion och på arbetsmarknad, fortsätter inflationen sin nedåtriktade bana. Kombinationen stark vinsttillväxt i företagen och lägre räntor gör att detta är den bästa tiden för aktier. I medeltal har aktier lämnat en avkastning på 19,9 procent i de återhämtningsfaser som förekommit från 1973.

Överhettning (klockan 12–3) innebär en tillväxttakt betydligt över trenden i ekonomin. Den starka tillväxten leder till flaskhalsar här och var. Lönerna stiger på grund av arbetskraftsbrist i vissa sektorer, fastighetspriserna toppar i början och råvarupriserna skjuter i höjden, beroende på den starka efterfrågan. Inflationen vänder uppåt efter att ha varit som lägst klockan 12 och fortsätter uppåt till klockan 6. Aktier går någorlunda bra, åtminstone i början, men när centralbankerna (läs Federal Reserve i USA) börjar höja räntan kring klockan 1 ska de underviktas. I denna fas genererar råvaror bäst avkastning.

Stagflation (klockan 3–6) är den värsta tänkbara investeringsmiljön. Inflationen ökar, som en baksmälla efter överhettningen, samtidigt som tillväxten avtar. Centralbankerna drog i överhettningsfasen upp räntan för att stävja inflationstrycket, och nu kommer resultatet. Detta behöver dock inte nödvändigtvis betyda djupa och allvarliga stagflationsperioder – som vid oljekriserna på 1970-talet – utan om perioder där inflationen går upp betydligt över centralbankens mål, samtidigt som tillväxten viker. Aktier är nu det sämsta tillgångsslaget, men även avkastningen på räntebärande papper är svag. I denna miljö handlar det främst för placeraren/förvaltaren om att bevara kapitalet intakt och inte förlora pengar. Råvaror går i inledningen bra men vänder tidigt nedåt.