Trender

Trender är ett fenomen som innebär att aktörerna, t.ex. placerare successivt anpassar sig till ny information och nya förutsättningar under en utdragen period. T.ex. så ändras priset på en aktie eller råvara inte från 10kr till 100kr på en gång, även om den fakta som finns skulle motivera en sådan prissättning, eller vilken dramatisk händelse som än inträffat. Det krävs ofta en tids anpassning innan placerarna justerat sin syn på en aktie och en ny prisnivå har etablerat sig. Det visar sig i form av en trend där priset långsamt justeras till det nya värdet.

Trender finns i alla tidsperspektiv, från intradagstrender som fångar upp kortsiktig psykologi, till långa trender som fångar upp breda förändringar i samhället.

Trender uppstår av olika skäl. En förklaring är psykologisk och hänger ihop med mänskligt beteende. När förändringar sker är vi människor ofta sena att förstå och acceptera vidden av förändringarna. Vi är nog alla i olika grad obenägna att acceptera förändring och anpassa oss till ny information. Vi har dagens utgångsläge, t.ex. en aktuell värdering som referens och är tröga med att ändra uppfattning. Nya insikter utifrån ny information sjunker in successivt, vilket innebär att även värderingar ändras efter hand och en trend skapas.

Det kan även finnas en fundamental förklaring till varför trender skapas. Företag kan påverkas av andra trender i samhället, t.ex. efterfrågan på en viss produkt och de företag som fångar in en trend kommer att kunna följa den underliggande trenden under lång tid.

Likaså kan ett välskött företag få medvind och utvecklas väl under lång tid genom att det kan lägga pengar på forskning och utveckling, locka till sig kompetent personal etc och en positiv trend uppstår. På samma sätt kan ett företag med problem hamna i en negativ spiral, förlorar komptent personal, får problem med finansiering etc.

Statsobligationer

Som investeringsalternativ är en statsobligation förutsägbart och i princip riskfritt. En person som köper en 10-årig kupongobligation för en miljon kronor med en fast ränta på 1,5 procent kommer få 15 000 kronor per år i 10 år. Det som gör obligationer spännande är att de även kan handlas på en andrahandsmarknad. Det vill säga, obligationerna kan säljas till andra investerare innan löptiden går ut. Därmed skapas en ny marknad med egna priser och räntor. Det är en marknad som påverkar alla, såväl individer som stater.

Pris- och ränteförändringarna på denna sekundärmarknad är i mångt och mycket kopplat till inflation och kreditrisker. Om obligationsmarknaden skräms av att ett land har exempelvis hög inflation eller stora budgetunderskott faller priset på obligationen då investerare börjar sälja av sina innehav. Endast på prisnivåer som ger tillräckligt bra ränta står köpare redo. De som vill låna pengar kommer märka att de får betala mer för sina lån samtidigt som obligationssparare ser värdet på sina innehav minska. Ett land som har investerarnas förtroende kommer se obligationen stiga i pris och därmed räntorna falla. När räntan sjunker gynnas långivare och samtidigt får sparare se sin förmögenhet öka i takt med att obligationen stiger i värde.

Ofta sker sparandet i form av långa räntefonder, det vill säga obligationsfonder.

I en lång räntefond finns dock förutom statsobligationer ofta även obligationer utgivna av kreditmarknadsbolag, bostadsinstitut och företag. Räntan på statsobligationer, det vill säga ländernas lånekostnad, påverkar även dessa obligationer.

De senaste decennierna har varit bra  för obligationssparande. Vi har haft låg inflation, stabila finanser och ett närmast orubbligt förtroende för den ekonomiska framtiden. Den låga inflationen går till stor del att härleda till globaliseringen. Billiga importerade varor från Asien och ökad produktivitet har hållt inflationen nere. Samtidigt har regeringar och centralbanker runt om i världen tydligt agerat för att bekämpa inflation. I Europa har flera länder gått med i EMU vilket inneburit minskad risk för inflation och på pappret regler för hur mycket budgetunderskott som tillåtits.

På 70-talet var scenariet snarare det motsatta. Stora budgetunderskott, men framförallt, hög inflation ledde till stora förluster för obligationsspararna. Detta irriterade investeringsmarknaden. Tunga investerare svor att hämnas genom att straffa stater som inte skötte sin ekonomi med högre obligationsräntor. De kallades för “bond vigilantes”. Kanske är det till viss del tack vare dessa investerare som ekonomer och politiker sedan dess haft en betydligt bättre ekonomisk disciplin och inflationen världen över sjunkigt markant. I många år har obligationer varit en stabil och trygg placering. Begreppet bond vigilantes har sedan länge fallit i glömska.

År 2008 svepte ytterligare en ekonomiska kriser över världen. Redan innan krisen hade flera länder fått problem med stora budgetunderskott och statsskulder. För att överleva krisen valde länder i olika omfattning att elda på ekonomin genom stora stimulanspaket och rekordlåga räntor, vilket skapade ännu större budgetunderskott och på sikt risk för inflation. Det har fått bond vigilantes att återigen göra entré på kapitalmarknaden.

Grekland och Irland är exempel på länder som fått stora problem. Flera andra länder i Europa såsom Portugal, Italien, och Spanien har också problem vilket har gjort att man kallat dessa länder för PIIGS. Konsumtionen har vida överstigit produktionen vilket bidragit till budgetunderskott och hög statsskuld. Stimulanspaketen har gjort budgetunderskotten än högre. För att kunna finansiera underskotten kommer det runt om i världen att vräkas ut statspapper. Konkurrensen om köparna kommer vara hård vilket betyder högre räntor.

Greklands löpande underskott landade under förra året på knappa 13 procent av landets BNP och den totala statsskulden ligger numera på drygt 125 procent av BNP och växer snabbt. Den grekiska regeringen har försökt lugna investeringsmarknaden, som hittills svarat med att ställa sig skeptisk till hur Grekland ska klara sin skuldbörda. Därför har räntan på grekiska statspapper stigit kraftigt och försatt landet i en allt svårare situation. Allt fler oroas över att Grekland ska behöva ställa in betalningarna till obligationsinnehavarna. Senast det skedde var i Argentina år 2001 och sedan dess är landet mer eller mindre svartlistat på den internationella kapitalmarknaden.

“Deleveraging” är ett trendigt ord för skuldsanering och lär bli temat under kommande år. Grekland och andra länders underskott måste betalas. Stimulanspaket byts ut mot krispaket. Dessa länder tvingas strama åt sina budgetar och höja skatterna för att lugna obligationsmarknaderna. Resultatet skulle kunna bli mycket låg tillväxt och hög arbetslöshet under flera år framöver.

Risk för inflation?

Även centralbanker världen över har försökt stimulera ekonomin genom bland annat rekordlåga räntor. Centralbankerna har ett kraftigt vapen i att kunna påverka de korta räntorna. Men de långa räntorna, det vill säga räntan på statsobligationer, är svårare att påverka eftersom marknaden till stor del sköter dessa själv. I vissa länder har centralbanken trots detta försökt påverka de långa räntorna genom att köpa statsobligationer direkt av marknaden. Denna metod, som kallas för “quantitative easining”, är en historiskt sett ganska oprövad åtgärd. De okonventionella åtgärder som centralbankerna har vidtagit skulle enligt läroboken kunna innebära en avsevärd ökning av penningmängden med betydande inflationsrisker framöver. Även detta oroar obligationsmarknaden och riskerar att pressa räntorna uppåt. Därmed skulle quantitative easining hota centralbankernas ansträngningar att erbjuda låga räntor och även höja lånekostnaderna för företag, hushåll och konsumenter.

De flesta tycks vara överrens om att marknadsräntorna kommer att stiga framöver. I viss mån är det en naturlig reaktion efter en lågkonjunktur och kan ses som ett positivt tecken på att investerare ser ljust på framtiden. Men skulle inflationen ta ordentlig fart och situationen för Grekland och andra länder förvärras kan räntona bli höga och konsekvenserna allvarliga.

Oron för stigande räntor ska dock inte överdrivas, i synnerhet inte för Sverige som har en tillsynes stabil ekonomi. Svenska obligationer ger en trygghetsstatus och det är inte orimligt att det därmed finns ett visst köptryck. Även i ett globalt perspektiv kan svag arbetsmarknad och överkapacitet i industrin göra att inflationen skulle kunna hålla sig låg. Den extremt lätta penningpolitiken har inte heller lett till att penningmängderna ökat i någon oroväckande utsträckning hittills.

Mycket tyder ändå på att statsobligationer som tillgångsslag kommer ha svaga år framför sig och långa räntefonder kan bli en relativt dålig placering.

P/E tal som grund för aktievärdering

P/E-tal är nog det mått som används mest för att jämföra och värdera aktier. Ordet kommer från engelskan som så många andra finanstermer och står för ”Price Earnings ratio”

P/E-tal är en akties aktuella börskurs dividerat med företagets vinst per aktie:
pe

Oftast använder man förväntad vinst nästa kvartal eller nästa år men man kan även  använda vinsten från senaste rapporten. Detta nyckeltal används som sagt ofta vid värdering av ett företag och ger en enkel bild av om en aktie är högt eller lågt värderat i förhållande till dess vinst.

Bolag i mogna branscher som t ex banker ska enligt många ligga runt 10 i P/E-tal, d v s bolaget värderas till 10 årsvinster. Bolag i nyare och mer tillväxtorienterade branscher har ofta mycket högre P/E-tal.

Med PE tal kan man avgöra hur lång tid det kommer att ta innan man eventuellt har fått tillbaka sin investering i bolaget oavsett de kommande aktiekurserna.
Låt oss ta ett exempel: Om ett företags aktie idag ligger på 6,50 kronor aktien. Företaget gjorde 2009 en vinst per aktie på 1,04 kronor så P/E = 6,50/1,04 = 6,25. Slutsatsen av detta är att det kommer att ta 6,25 år innan du har fått tillbaka din investering förutsatt att vinsten kommer att ligga kvar på samma nivå och att företaget väljer att dela ut hela vinsten dessa år.
Det är viktigt att tänka på att företagen har möjligheter att med redovisningstekniska åtgärder justera vinsten både uppåt och nedåt och detta kan medföra att P/E talet förvrängs.
Det krävs också att man väger in fler faktorer när man värderar aktier och gärna jämför PE tal mot andra företags PE tal i samma bransch.
Ett lågt PE tal medför inte alls säkert att kursen går uppåt. Det är också svårt att jämföra PE tal mellan olika branscher.

Fundamental aktievärdering utifrån Gordons modell

Basen i fundamental aktievärdering är att en akties värde är summan av alla framtida utdelningar från ett företag. Alla olika värderingsmodeller grundar sig på en grundmodell, Gordons modell.

Gordons formel används främst för att beräkna evighetsvärdet i en DCF modell. I en DCF modell så kan man endast progonosticera kassaflödet med rimlig säkerhet för kanske tre till fem år framåt i tiden. Därefter brukar man använda sig av Gordon för att få fram ett värde på framtida kassaflöden i evigheten, evighetsvärdet. Det är egentligen en väldigt simpel värderingsmetod av för ett företag.

Formeln ser ut enligt nedan:
gordons formel

P= Evighetsvärdet som adderas till DCF modellen, alltså summan av de framtida kassaflöden in i evigheten.
D= Fritt kassaflöde för det första året som vi inte har en prognos. Alltså, vi vet  1 tom 5 års prognoser på kassaflödet. År 6 utgår vi från år fems prognos och använder alltså samma värde.
k = Kapitalkostnad, enligt WACC beräkning
g = Tillväxttal, oftast samma som BNP tillväxten i tex. Sverige. Ett rimligt tal är mellan 2,5 och 3%
Ett exempel

Ett företag prognostiserar ett fritt kassaflöde på 100. BNP tillväxten är beräknat till 3% och WACC, den vägda kapitalkostnaden är beräknad till 13%. Företagets värde är då 1000. Detta genom: Värdet = ((100/(0,13-0,03)) = 1000.

Alternativa tillämpningar av Gordons modell är att beräkna  en riktkurs utifrån aktieutdelningen avkastningskrav och vinsttillväxt.

Avkastningsvärde=utdelning per aktie/ (avkastningskrav-vinsttillväxt)

Man kan också räkna på vinst per aktie. En vinstbaserad modell är alltså samma som en utdelningsbaserad, men där hela vinsten antas dela ut till ägarna.

Avkastningsvärde= vinst per aktie / (avkastningskrav-vinsttillväxt)

Genom att använda de här modellerna kan man få fram en riktkurs för aktien.

WACC (Wheighted Average Capital Cost) Genomsnittlig vägd kapitalkostnad

WACC Definition

Skillnaden mellan den faktiska kapitalkostnaden och WACC (Weighted Average Capital Cost) är att WACC utgår ifrån den ränta och avkastning som långivare respektive ägare kräver på det kapital de ställt till företagets förfogande vid värderingstillfället. Vid användande av WACC som kalkylränta avspeglar den marknadens och långivarnas aktuella krav vid värderingstillfället och inte deras historiska krav, vilket är fallet vid användande av den faktiska kapitalkostnaden.
Vad är WACC?

WACC står för = Genomsnittlig vägd kapitalkostnad. Det är alltså ett vägt värde på pengar/ ett avkastningskrav som behövs för en verksamhet och för att ägarna skall vara nöjda. Det är den ränta som företaget bör generera på sina tillgångar helt enkelt. Ett högt WACC indikerar ofta hög risk i verksamheten eftersom investerarna vill ha högre avkastning på sina pengar då risken är hög. En låg WACC (lägre avkastningskrav) brukar indikera en lägre risk. Jämför t.ex. oljebranschen (hög) mot fastighetsbranschen (låg)…

När används WACC?

Vid t.ex. beräkningar då kapitalkostnad tas i anspråk som t.ex. i en DCF modell eller vid en NPV uträkning. Då diskonterar man framtida kassaflöden med kapitalkostnaden.

Räkna ut WACC

Den vanligaste formeln kan ses nedan:
wacc
Formel Förklaring

* WACC = vägd kapitalkostnad
* E = eget kapital
* V= eget kapital + lånat kapital
* Re = avkastningskrav på eget kapital
* D = lånat kapital
* Rd = låneränta
* Tc = skattesats

Investera på börsen som en företagsägare

Många tittar kanske på trender, och vad många andra köper för aktier när de väljer vilka de själva ska köpa. Det är då som det riskerar att bli ett pyramidspel och inte en investering baserat på reela värden.

När du ska välja aktier att investera i, tänk dig själv istället som företagsägare. För det är vad du blir när du köper en aktie. Även om det är en väldigt liten del av företaget du köper.
Fundera över:
-Hur ser företagets långsiktiga möjligheter ut?
-Hur kan politiska beslut, forskningsresultat eller andra omvärldsomständighter rycka undan de fördelar som företaget har idag.
-Hur beroende är företaget av några stora kunder?
-Vilka är företagets konkurrenter och hur står sig företaget i konkurrensen?
-Är företagsledingen kompetent?
-Klarar företaget sin verksamhet med egna medel eller måste aktieägarna snart ställa upp med nytt kapital.
-Kan jag få avkastning på min investering i bolaget, antingen genom aktieutdelning eller i form av värdetillväxt.
-Vad kostar aktien i förhållande till vad företaget tjänar.

Risk vid investering

Volatilitet är det vanligaste sättet att beskriva risk. Ju större svängningar och volatilitet, desto högre risk anses en placering ha. Volatiliteten baseras på tre månader, men räknas om till årsbasis. Detta värde ger en bedömning av risknivån. Ju högre volatilitet, desto mer sannolikt att portföljens värde svänger upp och ner kraftigare vilket innebär en högre risk för investeraren.

Risken för en aktie eller en portfölj av aktier kan mätas med det så kallade betavärdet. Börsindex har ett betavärde på 1. En portfölj med högre risk än marknadsportföljen har ett värde över 1 och en portfölj med lägre risk än marknaden har ett värde lägre än 1. Exempelvis ska en portfölj med beta 1,2 teoretiskt gå 20% bättre än index i en stigande marknad. Samtidigt har den teoretiskt samma negativa utväxling i en fallande marknad.

En portfölj med betavärde 0,8 kommer på motsvarande sätt gå sämre i en stigande marknad, men kommer också klara nedgångar bättre. På lång sikt ska den mer riskfyllda strategin betala sig och ge risktagaren högre avkastning, men resan blir svängigare.

Alfa används för att visa en fonds eller portföjs faktiska utveckling jämfört med den förväntade utvecklingen enligt marknadsrisken i fonden baserat på betavärdet. Ett positivt alfa visar att fonden eller portföljen slagit index med hänsyn till inneboende risk, medans ett negativt alfa visar det motsatta. Ett alfavärde på noll visar att fonden följer index med hänsyn till marknadsrisken.

Att välja ett flertal olika aktier i olika branscher, samt att inte investera hela likviditeten till aktieplaceringar minskar naturligtvis också risken. Läs mer om portföljteori.

Människan tar större risker efter förlust.

I flera försök har personer fått välja mellan två olika investeringsalternativ. Ett med hög risk och ett med lägre risk. Personer som tidigare har gjort förluster väljer i högre utsträckning alternativet med högre risk. De bortser från risken och tänker istället mer på den potentiellt högre avkastningen som en chans att vinna tillbaka en del av förlusten. Personer som har gjort stora vinster väljer i högre utsträckning det mer säkra alternativet.
På aktiemarknaden kan vi se spår av detta beteende. En aktie som har stigit kraftigt under en period kan locka fram en våg av aktieägare som vill sälja aktien, trots att sannolikheten för för fortsatta kursuppgångar finns kvar.

Dessa och relaterade teorier som stödjer dessa tankar har visats i flera studier bl.a. fick Maurice Allais nobelpriset i ekonomi 1988 då han kunde påvisa att människor bedömer sannolikheter subjektivt. Även Daniel Kahneman och Vernon Smith fick nobelpriset 2002 och kunde påvisa att vi söker stödjande information istället för förkastande. Vi vill få bekräftat det vi redan tror på.

Det är bra att känna till dessa psykologiska fenomen. Nästa gång du står inför ett svårt val som placerare. Tänk efter om det verkligen är matematiken och sannolikhten som avgör ditt beslut eller om ditt beslut påverkas av tidigare vinster eller förluster.

Investera i tillväxtaktier

Genom att förutse vilka företag eller marknader som kommer att ha en hög tillväxt kan man göra bra investeringar. Som tillväxtstrategins grundare räknar man T. Rowe Price.  I dag är hans tillväxtorienterade investeringsstrategi lika vanlig som den värdeorienterade investeringsstrategi som ursprungligen utformades av Benjamin Graham.

Graham fokuserade på företagets balansräkning och dess nettovärde, substansvärdet. Företag som värderades under sitt substansvärde var undervärderade och därmed köpvärda. Helst skulle det vara en så stor skillnad mellan pris och värde som möjligt. Graham kallade detta för investeringens säkerhetsmarginal och sade att ”pris är vad man betalar, värde är vad man får”.  Men trots sin självklara enkelhet innebar Grahams syn ändå vissa begränsningar. Eftersom all fokus låg på balansräkningen och värdering av tillgångarna innebar det i praktiken att företags intjänandeförmåga värderades till noll. Med andra ord fanns inte resultaträkningen med i värderingen. Ett företag med obetydlig balansräkning men stora och växande vinster fick följaktligen en orimligt låg värdering. Graham tyckte att osäkerheten med framtida vinster var för stor och fokuserade på lättvärderade tillgångar som kassa, kundfordringar och varulager.

T. Rowe Price  ursprungliga tanke var egentligen att hitta ett sätt att skydda en investering mot inflation. Ett företag som inte växte, eller växte långsamt, skulle med tiden uppvisa en sjunkande real avkastning (om man räknar in inflationen).

Eftersom Price både var investerare och entreprenör såg han ofta upp till de framgångsrika entreprenörer som hade byggt upp stora förmögenheter genom att vara långsiktiga och behålla sina äganden över åren.


köpa diazepam utan recept

T. Rowe Price ansåg att ett företag har en livscykel med en tillväxtfas, en mognadsfas och en nedgångsfas. Han investerade därför i kvalitetsföretag i såväl goda tider som i dåliga. För att tona ned konjunkturcyklernas påverkan jämförde han ett företag med dess konkurrenter, oavsett hur makrofaktorerna såg ut. Price hade fem kriterier för ett tillväxtföretag:

1. Överlägsen produkt- och marknadsutveckling.
2. Avsaknad av alltför mördande konkurrens.
3. Ingen verksamhet i en statligt reglerad bransch.
4. Låga totala personalkostnader men ändå välbetald personal.
5. Minst 10 procents avkastning på investerat kapital, uthålligt höga vinstmarginaler samt överlägsen tillväxt i vinst per aktie.

För att kunna göra ett urval av aktier enligt dessa kriterier måste investeraren dessutom ha erfarenhet och ett gott omdöme. Hur attraktiv tillväxten i en bransch är speglas av två faktorer: volymtillväxten (inte försäljning) och nettovinsterna. Vinsttillväxten skulle enligt Price vara minst 10 procent per år.

Om man har hittat en tillväxtbransch som uppfyller kraven, finns det sedan fem kriterier för att hitta de bästa företagen:

1. En mycket skicklig företagsledning.
2. En överlägsen produktutveckling och/eller forskning och utveckling.
3. Patent.
4. Stark ekonomi.
5. Fördelaktig lokalisering av företaget.

När ett företag tappar tillväxt beror det oftast på att tidigare konkurrensfördelar har börjat erodera. Vanliga orsaker är följande:

1. Företagsledningen kan förändras till det sämre.
2. En marknad kan mogna.
3. Patent kan gå ut eller hotas av nya innovationer.
4. Konkurrensen kan öka.
5. Lagar och regler kan förändras (till exempel miljölagstiftning).
6. Arbets- och råmaterialkostnader kan stiga.

Ovannämnda förändringar kommer att återspeglas i försäljningsvolym, vinstmarginaler och avkastning på eget kapital. Price var dock ingen anhängare av att försöka förutspå ett företags framtid och prognostisera vinster. ”Ingen kan se tre år in i framtiden, lika lite som man kan se fem eller tio år in i framtiden”, sade han.

Enligt T. Rowe Price ska man  hålla fast vid de allra bästa företagen i de snabbast växande branscherna så länge deras framgång fortsätter. Svårare än så behöver man alltså inte göra det för sig.

Det som var avgörande för hur mycket man kan betala var:

1. Först av allt krävs flera år med växande vinster. Samtidigt ska man vara försiktig med att extrapolera vinsttrender för många år framåt. Alltför mycket kan hända.
2. Bästa tillfället att investera i tillväxtaktier är när de är impopulära.
3. Stabila och kända företag (”blue chips”) med stigande utdelningar förtjänar högre P/E-tal än genomsnittet.
4. Stabila tillväxtföretag förtjänar högre P/E-tal (i genomsnitt över en cykel) än cykliska företag.
5. Ju högre räntor, desto lägre bör P/E-talen för tillväxtföretag vara – och tvärtom.
6. När direktavkastningen (utdelning dividerad med aktiekurs) ligger på runt 5 procent i medeltal, eller högre, ska man betala lägre P/E-tal för tillväxtaktier än när direktavkastningen ligger lägre, 2–3 procent eller lägre.

Price menade att den totala avkastningen på tillväxtaktier måste klara av att konkurrera med avkastningen på obligationer och andra aktier. I praktiken beräknade Price ungefärliga mål för P/E-tal genom att studera historiska P/E-tal och säga att ett P/E-tal som låg en tredjedel över det lägsta P/E-tal aktien hade noterat var en köpsignal. En investerare måste även veta om och när det är dags att sälja. När en investering inte längre uppfyller kraven är det dags att sälja.

Det gäller att man inte låser sig vid en åsikt om ett bolag utan är ständigt beredd på att ompröva sin syn. Price varnade för några saker man bör se upp med:

1. Fallande avkastning på eget kapital är ofta en varningssignal om att företaget börjar mogna.
2. Lågkonjunkturer gör bedömningen extra svår. Ett företags vinster kan falla på grund av omvärldsfaktorer trots att försäljningsvolymen fortfarande ökar. Eller, ännu värre, ett företag kan verkligen ha mognat, men som investerare skyller man nedgången på en svag konjunktur.
3. Vissa branscher, som till exempel fastighetsbranschen och försäkringsbranschen, följer sina egna cykler.

T. Rowe Price var också långsiktig. En investerare måste ha längre framförhållning och uthållighet än vad marknaden i övrigt har, menade han.

Även en amatör utan formell utbildning och utan att ägna alltför mycket tid åt sina investeringar kan bli relativt framgångsrik genom att välja de bästa tillväxtföretagen i de lönsammaste och mest snabbväxande branscherna och sedan behålla dem tills det börjar bli uppenbart att de inte längre växer”

Portföljteori med allokering, diversifiering och rebalansering.

Det finns två viktiga principer att ta fasta på när man sätter samman en portfölj, och båda har sitt ursprung i den moderna portföljteorin. Det handlar om diversifiering och allokering. Diversifiering handlar om hur man fördelar sitt kapital inom en specifik tillgångsklass (till exempel aktier), medan allokering fastställer hur kapitalet fördelas mellan olika tillgångsklasser ( aktier, obligationer, råvaror med mera). Genom diversifiering och allokering kan man öka chanserna till en förbättrad avkastning över tiden, samtidigt som man minskar risken.

Diversifiering

Fördelen med diversifiering  påvisades av professor Harry Markowitz. Förenklat uttryckt innebär teorin bakom diversifiering att en blandning av volatila, okorrelerade aktier resulterar i en portfölj med lägre volatilitet (risk) och potential till högre avkastning.  Han publicerade sin forskning i Journal of Finance 1952 och  fick Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne 90.

Allokering

Ännu viktigare för en långsiktig investerare är allokering d.v.s hur denne fördelar  (allokerar) sitt kapital mellan olika tillgångsslag. Även inom tillgångsallokering är en av de grundläggande tankegångarna att man minimerar risken för portföljen som helhet och samtidigt får en högre potentiell avkastning på aggregerad nivå. Man ska alltså fråga sig ”vilka tillgångsklasser bör jag investera i” och ”hur stor procentuell andel vill jag investera i respektive tillgångsklass”.

Det stora genombrottet för teorierna kring tillgångsallokering kom 1986, då tre amerikanska forskare, Randolph Hood, Gary Brinson och Gilbert Beebower, undersökte 91 stora pensionsfonder och deras avkastningar under en tioårsperiod.  Studien visade att så mycket som 93,6 procent av pensionsfondernas resultat var hänförbara till hur de hade fördelat kapitalet mellan tillgångsslagen aktier, obligationer och reda pengar. Även efter denna studie har en rad studier gjorts inom området med liknande resultat.

Det är svårt att ge generella råd kring hur man som investerare ska fördela sitt kapital mellan olika tillgångsslag. Ofta finns en rad olika variabler att ta hänsyn till, och varje investerare har sina unika önskemål och värderingar att väga in. Man ställs inför en rad frågeställningar, som ”vilken riskprofil har jag”, ”hur lång är min investeringshorisont”, ”vilket långsiktigt mål har jag med mitt sparande” och ”hur ser min finansiella situation ut i dag”.

De flesta studier som gjorts på området har fokuserat på uppdelningen mellan aktier, obligationer och kontanter (bankkonto). Det finns givetvis även många andra tillgångsklasser att ta hänsyn till, såsom råvaror, strukturerade produkter, hedgefonder, valutor, certifikat med mera.

Alltså gäller att ju längre tidsperiod det är kvar tills man behöver pengarna, desto högre andel av kapitalet bör ligga i aktier. Dessutom bör man ha en  väldiversifierad portfölj med aktier (och obligationer) från olika branscher som befinner sig i olika faser av konjunkturcykeln. Fördelningen mellan de olika tillgångsslagen är det viktigaste beslutet vi har att fatta som långsiktiga investerare, eftersom detta beslut i störst utsträckning påverkar vår avkastning över tiden.

Rebalansering
Ett bra verktyg för att uppnå en bra allokering och diversifiering är  rebalansering. Rebalansering innebär att du återställer portföljen till dess optimala fördelning mellan tillgångsslag när marknaden har skapat en obalans i denna fördelning. Med andra ord: Om du bestämt dig för en fördelning mellan tillgångsslagen där aktier ska utgöra 60 procent av portföljens totala värde kan du behöva justera dina innehav efter exempelvis en långvarig uppåtgående aktiemarknad för att aktiedelen återigen ska utgöra de önskade 60 procenten av det totala portföljvärdet.

Det finns en mängd fördelar med rebalansering, men den som oftast lyfts fram är att det är ett smidigt och enkelt sätt att kontrollera risken i portföljen. Du återgår då med jämna mellanrum till den risknivå du bestämt är bäst förenlig med dina personliga önskemål och följer din allokeringsplan på enklast möjliga vis.

Men fördelen  med rebalanseringen är att du genom  att rebalansera din portfölj med jämna mellanrum är att du tvingas att med jämna mellanrum sälja de tillgångsslag som har överpresterat och i stället köpa de tillgångsslag som klarat sig sämre relativt sett. Genom att följa ett fåtal enkla regler sällar du dig i och med denna periodvisa rebalansering till de sofistikerade investerarna. Visserligen kommer du aldrig att sälja alla dina aktier nära en topp, men du köper generellt sett aktier när ingen vill ha dem och säljer när det är rusning in på aktiebörsen.

Ytterligare en orsak till att rebalansering är en bra strategi är det faktum att tillgångsslag över tiden tenderar att söka sig tillbaka till sina medianvärden. Varje gång du rebalanserar har du därför en god chans att sälja de vinnande tillgångsslagen innan de börjar återgå till sitt medianvärde (det vill säga innan kurserna går ned) och i stället köpa de tillgångsslag som gått sämst och som sannolikt står inför en återgång (uppåt) till sitt medianvärde.

Hur ofta du väljer att rebalansera portföljen är dock en smaksak. Vissa rebalanserar en gång per månad, andra en gång per kvartal, medan några väljer att göra det på halvårsbasis eller när portföljens procentuella fördelning går utanför vissa begränsningsvärden.

Investeringsklockan
För de placerare som vill gå ett steg längre i sin tillgångsallokering är investeringsklockan ett av de i särklass bästa verktygen för att slå fast en lämplig fördelning vid varje given tidpunkt. Den så kallade investerarklockan presenterades 1937 i den brittiska tidningen Evening Standard och är än i dag ett mycket bra hjälpmedel att ta till när man står inför ett beslut som gäller omfördelning av kapitalet mellan olika tillgångsslag.

Klockan speglar hur en traditionell konjunkturcykel rör sig och hur de olika tillgångsklasserna tenderar att öka och minska i värde beroende på var i cykeln marknaden befinner sig för tillfället. Även om investerarklockan har många år på nacken är den lika relevant i dag som när den skapades. Det finns ett påfallande tydligt mönster över hur olika tillgångsslag utvecklas i de olika faserna av konjunkturen.

Konjunkturcykelns olika faser
En konjunkturcykel rör sig i regel mellan fem olika faser: bottenfasen, den uppåtgående fasen, konsolider-ingsfasen, toppfasen och slutligen nedgångsfasen. Låt oss tillsammans titta på vad som kännetecknar varje fas och hur vi som investerare kan nyttja dessa lärdomar för att förbättra placeringarna.

Bottenfasen kännetecknas av en svag ekonomi med stigande arbetslöshet, sjunkande företagsvinster och en centralbank som sänker styrräntan för att stimulera ekonomin. I denna fas är aktier det bästa alternativet, och strax därefter kommer råvaror. Börsens aktörer räknar kallt med att en konjunkturuppgång finns runt hörnet, och aktiemarknaden stiger därför (6–18 månader) innan uppgången visar sig i den reala ekonomin.

I den uppåtgående fasen har ekonomin börjat resa sig. Den ekonomiska politiken är fortfarande relativt stimulerande, men inflationsförväntningarna börjar gradvis att stiga. Allt bättre resultat för bolagen leder till högre börskurser, och i slutskedet av denna fas brukar räntorna stiga, vilket är negativt för obligationer. Även i denna fas är aktier att föredra som placeringsalternativ.

Konsolideringsfasen kännetecknas av stigande sysselsättning men också av tilltagande inflation, och Riksbanken väljer därför att höja räntan för att motverka detta. Obligationer går ned, men aktier fortsätter att stiga i värde, om än inte lika snabbt som tidigare. Aktiemarknadens fokus lämnar nu de låga räntorna och kräver i stället allt bättre resultat från bolagsrapporterna för att motivera högre börskurser. Även i denna fas är aktier att föredra, men det gäller att man är aktsam – för börsen tenderar att toppa i samband med att konsolideringsfasen går mot sitt slut. Då diskonterar nämligen marknadens aktörer att vi längre fram (6–18 månader) står inför en avmattning av konjunkturen.

I toppfasen, den fjärde, är inflationen som högst, och Riksbanken tvingas strama åt och höja styrräntan snabbare. Kombinationen av högre räntor och förväntningar om försämrade bolagsvinster gör att aktiekurserna sjunker.

Varken aktier, råvaror eller obligationer är intressanta i denna fas. Den bästa placeringsformen är nu i de flesta fall räntesparande, då man riskfritt kan få en bra ränta och samtidigt bida sin tid inför fyndköpen som kommer längre fram.

Nedgångsfasen utmärks av sjunkande bolagsvinster, samtidigt som Riksbanken ser sig tvungen att sänka räntan för att stimulera ekonomin. Börskurserna sjunker ytterligare, och aktier eller råvaror är än så länge inget bra alternativ. Obligationsmarknaden erbjuder den bästa avkastningen i förhållande till risk i denna fas.
En konjunkturcykel är alltid svår att tidsbestämma, men i allmänhet tar de fem faserna 4–6 år att fullborda. Var marknaden befinner sig i investerarklockan eller konjunkturcykeln kan ibland vara svårt att fastställa exakt. Ingen konjunkturcykel är den andra lik, men den uppmärksamme investeraren kommer långt genom att veta på ett ungefär var han/hon befinner sig i kretsloppet.