Genom att förutse vilka företag eller marknader som kommer att ha en hög tillväxt kan man göra bra investeringar. Som tillväxtstrategins grundare räknar man T. Rowe Price. I dag är hans tillväxtorienterade investeringsstrategi lika vanlig som den värdeorienterade investeringsstrategi som ursprungligen utformades av Benjamin Graham.
Graham fokuserade på företagets balansräkning och dess nettovärde, substansvärdet. Företag som värderades under sitt substansvärde var undervärderade och därmed köpvärda. Helst skulle det vara en så stor skillnad mellan pris och värde som möjligt. Graham kallade detta för investeringens säkerhetsmarginal och sade att ”pris är vad man betalar, värde är vad man får”. Men trots sin självklara enkelhet innebar Grahams syn ändå vissa begränsningar. Eftersom all fokus låg på balansräkningen och värdering av tillgångarna innebar det i praktiken att företags intjänandeförmåga värderades till noll. Med andra ord fanns inte resultaträkningen med i värderingen. Ett företag med obetydlig balansräkning men stora och växande vinster fick följaktligen en orimligt låg värdering. Graham tyckte att osäkerheten med framtida vinster var för stor och fokuserade på lättvärderade tillgångar som kassa, kundfordringar och varulager.
T. Rowe Price ursprungliga tanke var egentligen att hitta ett sätt att skydda en investering mot inflation. Ett företag som inte växte, eller växte långsamt, skulle med tiden uppvisa en sjunkande real avkastning (om man räknar in inflationen).
Eftersom Price både var investerare och entreprenör såg han ofta upp till de framgångsrika entreprenörer som hade byggt upp stora förmögenheter genom att vara långsiktiga och behålla sina äganden över åren.
T. Rowe Price ansåg att ett företag har en livscykel med en tillväxtfas, en mognadsfas och en nedgångsfas. Han investerade därför i kvalitetsföretag i såväl goda tider som i dåliga. För att tona ned konjunkturcyklernas påverkan jämförde han ett företag med dess konkurrenter, oavsett hur makrofaktorerna såg ut. Price hade fem kriterier för ett tillväxtföretag:
1. Överlägsen produkt- och marknadsutveckling.
2. Avsaknad av alltför mördande konkurrens.
3. Ingen verksamhet i en statligt reglerad bransch.
4. Låga totala personalkostnader men ändå välbetald personal.
5. Minst 10 procents avkastning på investerat kapital, uthålligt höga vinstmarginaler samt överlägsen tillväxt i vinst per aktie.
För att kunna göra ett urval av aktier enligt dessa kriterier måste investeraren dessutom ha erfarenhet och ett gott omdöme. Hur attraktiv tillväxten i en bransch är speglas av två faktorer: volymtillväxten (inte försäljning) och nettovinsterna. Vinsttillväxten skulle enligt Price vara minst 10 procent per år.
Om man har hittat en tillväxtbransch som uppfyller kraven, finns det sedan fem kriterier för att hitta de bästa företagen:
1. En mycket skicklig företagsledning.
2. En överlägsen produktutveckling och/eller forskning och utveckling.
3. Patent.
4. Stark ekonomi.
5. Fördelaktig lokalisering av företaget.
När ett företag tappar tillväxt beror det oftast på att tidigare konkurrensfördelar har börjat erodera. Vanliga orsaker är följande:
1. Företagsledningen kan förändras till det sämre.
2. En marknad kan mogna.
3. Patent kan gå ut eller hotas av nya innovationer.
4. Konkurrensen kan öka.
5. Lagar och regler kan förändras (till exempel miljölagstiftning).
6. Arbets- och råmaterialkostnader kan stiga.
Ovannämnda förändringar kommer att återspeglas i försäljningsvolym, vinstmarginaler och avkastning på eget kapital. Price var dock ingen anhängare av att försöka förutspå ett företags framtid och prognostisera vinster. ”Ingen kan se tre år in i framtiden, lika lite som man kan se fem eller tio år in i framtiden”, sade han.
Enligt T. Rowe Price ska man hålla fast vid de allra bästa företagen i de snabbast växande branscherna så länge deras framgång fortsätter. Svårare än så behöver man alltså inte göra det för sig.
Det som var avgörande för hur mycket man kan betala var:
1. Först av allt krävs flera år med växande vinster. Samtidigt ska man vara försiktig med att extrapolera vinsttrender för många år framåt. Alltför mycket kan hända.
2. Bästa tillfället att investera i tillväxtaktier är när de är impopulära.
3. Stabila och kända företag (”blue chips”) med stigande utdelningar förtjänar högre P/E-tal än genomsnittet.
4. Stabila tillväxtföretag förtjänar högre P/E-tal (i genomsnitt över en cykel) än cykliska företag.
5. Ju högre räntor, desto lägre bör P/E-talen för tillväxtföretag vara – och tvärtom.
6. När direktavkastningen (utdelning dividerad med aktiekurs) ligger på runt 5 procent i medeltal, eller högre, ska man betala lägre P/E-tal för tillväxtaktier än när direktavkastningen ligger lägre, 2–3 procent eller lägre.
Price menade att den totala avkastningen på tillväxtaktier måste klara av att konkurrera med avkastningen på obligationer och andra aktier. I praktiken beräknade Price ungefärliga mål för P/E-tal genom att studera historiska P/E-tal och säga att ett P/E-tal som låg en tredjedel över det lägsta P/E-tal aktien hade noterat var en köpsignal. En investerare måste även veta om och när det är dags att sälja. När en investering inte längre uppfyller kraven är det dags att sälja.
Det gäller att man inte låser sig vid en åsikt om ett bolag utan är ständigt beredd på att ompröva sin syn. Price varnade för några saker man bör se upp med:
1. Fallande avkastning på eget kapital är ofta en varningssignal om att företaget börjar mogna.
2. Lågkonjunkturer gör bedömningen extra svår. Ett företags vinster kan falla på grund av omvärldsfaktorer trots att försäljningsvolymen fortfarande ökar. Eller, ännu värre, ett företag kan verkligen ha mognat, men som investerare skyller man nedgången på en svag konjunktur.
3. Vissa branscher, som till exempel fastighetsbranschen och försäkringsbranschen, följer sina egna cykler.
T. Rowe Price var också långsiktig. En investerare måste ha längre framförhållning och uthållighet än vad marknaden i övrigt har, menade han.
Även en amatör utan formell utbildning och utan att ägna alltför mycket tid åt sina investeringar kan bli relativt framgångsrik genom att välja de bästa tillväxtföretagen i de lönsammaste och mest snabbväxande branscherna och sedan behålla dem tills det börjar bli uppenbart att de inte längre växer”