Grundprincipen för räntemarknaden är att låntagaren (exempelvis ett företag) emmiterar (ger ut) ett skuldebrev som köps av långivaren (exempelvis en privatperson eller en institution med överskottslikviditet. Kreditmarknaden brukar i allmänhet delas upp i två separata delar. I den ena delen, penningmarknaden, klassas instrument med en relativt kort löptid (kortare än ett år). Instrument med längre löptid än ett år tillfaller kategorin obligationsmarknaden.

Svenska staten är den enskilt största aktören på både penning och obligationsmarknaden. Statens budgetunderskott har medfört att statens efterfrågan på krediter växt dramatiskt och staten är idag den största låntagaren på både penning- och obligationsmarknaden. På obligationsmarknaden mättas statens kapitalbehov av riksgälden som aggerar emittent (utgivare).

Räntorna på penningmarknaden, på dagslån och på de allra kortaste instrumenten, såsom statsskuldväxlar, sätts av riksbanken (Sveriges centralbank). Eftersom riksbanken bestämmer den reporänta (styrränta) som motsvarar bankernas upplåningskostnad från riksbanken kan centralbanken på detta sätt påverka de flesta andra räntor i systemet. Styrräntan påverkar räntorna på den korta penningmarknaden, som i sin tur tenderar att starkt påverka exempelvis de rörliga bolåneräntorna.

Vad gäller obligationsräntorna sätter marknaden dem. Riksbanken kan också påverka men bara genom indirekta åtgärder. Obligationsräntorna styr de bundna bolåneräntorna. I de flesta fall har obligationer en i förväg fastställd nominell ränta och löptid. Obligationer ges i allmänhet ut av svenska staten och av stora företag.

Det finns dock en kreditrisk förknippad med företagscertifikat, d.v.s. en risk för att det företag som gett ut certifikatet inte klarar att betala tillbaka sitt lån i framtiden. Ytterligare en risk är att en eventuell försäljning av certifikatet före löptidens slut kan ge upphov till förlust om marknadspriset för certifikatet har sjunkit sedan köpet.