Framåt för nischade aktörer på telekommarknaden

Att det är hård konkurrens på mobilmarknaden är ingen hemlighet.
Operatörerna slåss om att komma med det bästa erbjudandet till privatpersoner och företag.

Förutom de stora operatörerna så finns det nischade tjänsteförmedlare som inte har ett eget nät
utan hyr in sig på någon av övriga operatörers nät och erbjuder en nischad tjänst för en specifik målgrupp,
t.ex. ungdomar eller företag.
Uno Telefoni är t.ex. en mobiloperatör som enbart riktar sig mot små och medelstora företag fokusera på små och medelstora företag.

förutom mobilabbonemang där samtal och sms ingår och man bara betalar en fast summa beroende på hur mycket datatrafik man vill kunna utnyttja erbjuder man också en avancerad växeltjänst och satsar på god support och service.

Och konecptet verkar lyckas. Det går uppåt för uno telefoni.

Uno finns i Sverige och i Danmark och kan erbjuda lokala nummer i hela Europa och utvalda delar av världen.

Låg tillväxt, hög arbetslöshet och låg inflation

Stora delar av OECD har i dag låg tillväxt, hög arbetslöshet och låg inflation. I flera fall är också statsskulden hög. För att komma till rätta med de ekonomiska problemen bedriver länderna en expansiv penningpolitik. Den inkluderar penning-politiska lättnader som innebär att centralbankerna på olika sätt försöker få ut mer pengar i systemet, företrädesvis genom att köpa statsobligationer. Amerikanska centralbanken Fed sänkte styrräntan till 0,25 procent redan år 2009 och där har den legat sedan dess.  Den europeiska centralbanken ECB, som länge var tveksam till kvantitativa lättnader, QE, beslutade i slutet av 2014 att köpa statspapper för 60 miljarder euro i månaden. Japan började redan på 1990-talet att trycka mer pengar och den nuvarande premiärministern Shinzo Abe har sedan dess dopat ekonomin ytterligare. I oktober 2014 utökades programmet till 80 000 miljarder yen.

Trots att USA, Japan och en rad länder inom EU har höga statsskulder kombineras de penningpolitiska lättnaderna med en styrränta på eller nära 0 procent. Syftet är att uppmuntra till konsumtion och investeringar.

År 1936, under den stora depressionen, sammanfattade John Maynard Keynes sina teorier i The General Theory of Employment, Interest and Money. Den brittiske ekonomen hävdade att den uteblivna tillväxten berodde på för låg efterfrågan på varor och tjänster. För att få upp efterfrågan förordade han en expansiv och kontracyklisk finanspolitik, det vill säga att staten, under dåliga år, skulle acceptera ett underskott i budgeten och låna pengar för att bygga exempelvis bostäder och investera i infrastruktur. Det skulle skapa såväl ökad efterfrågan som nya jobb och på så sätt skulle staten undvika djupare nedgångar i ekonomin. Underskotten i statsbudgeten skulle sedan kompenseras med överskott när tiderna var bättre.

John Maynard Keynes teorier visade sig svåra att följa i praktiken, i varje fall fullt ut. USA, stora delar av Europa och Japan har under efterkrigstiden som regel haft tillväxt. Ändå har dessa ekonomier haft underskott i budgeten de flesta åren.

Att låna i dåliga tider är inte svårt. Att ta ut högre skatter och skära i utgifterna i högkonjunktur för att samla i ladorna är desto tuffare. Dels av oro för att sätta käppar i hjulet för uppgången, dels för att besluten är impopulära, något som politiker undviker.

Men det var inte bara svårigheten att göra praktik av teorin som väckte kritik. En del ekonomer hävdade att keynesianism bidrog till att rättfärdiga budgetunderskott, vilket gjorde att politiker fortsatte att spendera, istället för att ta tag i underliggande problem. När flera länder under 1970-talet drabbades av stagflation, recession kombinerat med hög inflation, ifrågasattes Keynes teorier alltmer.

Det gav så småningom upphov till att monetarism, med den amerikanska nationalekonomen och nobelpristagaren Milton Friedman som förgrundsgestalt, erövrade världen. Monetaristerna är tveksamma till att politiker ska, eller snarare, kan, göra något åt den samhällsekonomiska balansen. De har i stället en stark tro på marknadens förmåga att sköta ekonomin. Om den behöver stabiliseras beror det på att politiker, byråkrater och fackföreningar ingripit och förstört marknadens funktionssätt. Statens uppgift bör istället vara att sträva efter pris-stablitet, för att skapa förutsägbarhet i systemet. Prisstabiliteten skulle upprätthållas genom att kontrollera mängden pengar, för penningmängden ansågs tätt sammanflätad med inflationen.

Även Milton Friedmans teorier visade sig dock vara svåra att följa i praktiken. USA är ett exempel. När USA stod inför en ekonomisk kris sänktes räntan av centralbanken Federal Reserve, Fed. Men sedan höjdes räntan inte tillbaka till de nivåer den låg på före krisen. Även i Europa var räntorna låga.

Sverige har varit duktigare på att praktisera Milton Friedmans teorier. År 2010, efter den stora finanskrisen, var den svenska tillväxten tillbaka, sysselsättningen på väg upp och bankernas utlåning i gång. Fastighetsmarknaden blomstrade och budgeten var i balans. Den 30 juni 2010 höjde Riksbankens direktion, med chefen Stefan Ingves i spetsen, styrräntan med 0,25 procentenheter till 0,5 procent. Den fortsatte sedan att höjas fram till sommaren 2011, upp till 2,0 procent.

–Enligt vår räntebana, så som vi ser det just nu, kommer reporäntan att ligga någonstans mellan 3,5 och 4,0 procent i slutet av 2014, sa Stefan Ingves då.

Beslutet var inte okontroversiellt. Arbetslösheten var fortfarande hög och inflationen låg. Ledamöterna i riksbanksdirektionen var oeniga. Enligt de så kallade ränteduvorna har räntepolitiken stått Sverige dyrt. Enligt dem har räntehöjningarna har stramat åt ekonomin i onödan.

Tillväxtprognoserna justeras ner varje kvartal och Sverige är på väg mot deflation.

Även Milton Friedmans teorier har således visat sig vara svåra att leva efter i praktiken och ifrågasätts allt oftare. Lars Jonung, professor emeritus på Lunds universitet, och flera andra anser att inflationsmålet bör frångås under perioder.

 

Penningpolitiska lättnader och nollränta har samma syfte: att få ut mer pengar i ekonomin. I teorin bör den historiskt låga styrräntan öka företagens villighet att investera, eftersom de kan finansiera sig billigt och därmed snabbt räkna hem investeringarna. Men hur är det i praktiken? Det land där det prövats längst i modern tid är som sagt Japan.

När den glödheta bostads- och fastighetsmarknaden började falla under 1980-talets sista år hotades landets finansiella system. Bankerna stod inför enorma kreditförluster, de största dittills i världshistorien.

Något strukturellt och gediget städjobb gjordes aldrig. I stället för att skriva av kreditförlusterna låg de kvar i banksystemet, som tvingades dra ned utlåningen kraftigt.

I stället försökte centralbanken Bank of Japan stimulera ekonomin med kapitalinjektioner och allt lägre styrränta. Staten uppmanades låna mer pengar, vilket resulterade i att hälften av budgeten lånades upp. Men företagens investeringar förblev låga, hushållen sparade alltmer i stället för att konsumera och BNP-tillväxten har varit låg de senaste 20 åren.

I slutet på 1990-talet sänktes styrräntan till noll, utan att det hjälpte nämnvärt. Den japanska ekonomin befann sig i dvala med låg inflation och låg tillväxt. Japan har i dag en statsskuld på över 240 procent av BNP. En fjärdedel av statens utgifter är räntebetalningar.

För att bryta mönstret lanserade premiärminister Shinzo Abe i december 2012 en ännu mer expansiv finans- och penningpolitik som kombinerat med strukturella reformer kom att kallas Abenomics. Hittills har den inte varit så framgångsrik som förespråkarna hoppades på.

För att inte ruinera landet höjdes i fjol momsen, vilket minskade konsumtionen och fick Japans BNP att sjunka kraftigt. Tillväxten har nu kommit igång igen nu, om än mycket försiktigt.

Samtidigt som Japan tuffade på med nollränta, låg tillväxt och deflation, hamnade USA och Europa i kris. Situationen var inte helt olik den japanska. En kreditbubbla ledde till krasch på bostadsmarknaden följt av kraftigt stigande statsskulder.

Trots att det japanska exemplet på att keynesiansk politik knappast fungerar, så försöker sig USA och Europa nu på samma trick. Amerikanska centralbanken Fed sänkte styrräntan till 0,25 procent redan år 2009 och där har den legat sedan dess. ECB:s styrränta ligger sedan tidigt i höstas på 0,05 procent. Och i slutet på oktober förra året var det alltså Sveriges tur att införa nollränta.

Det finns också de som hävdar att dagens låginflationsmiljö är naturlig. När asiatiska tigrar och andra tillväxtländer, med mycket lägre produktionskostnader, svämmar över världen med varor, är det rimligt att inflationen är låg.

Risken är att hela västvärlden blir ett Japan. Det allvarligaste är att pengarna, trots nollräntan, inte letar sig ut i den verkliga världen. I alla fall inte i den utsträckning som skulle behövas. I stället används de billiga lånen till att spekulera på aktiemarknaden och köpa bostäder – inte till konsumtion av varor och tjänster. Och då ökar risken för en kreditbubbla som till slut spricker.

 

 

Penningpolitiska lättnader skedde redan på 1700-talet

När det inte räcker med att sänka räntan för att stimulera tillväxten använder sig fler och fler länder av kvantitativa lättnader s.k. QE (quantitative easing.)  Men detta är långt ifrån första gången i världshistorien, eller för den delen Sveriges historia som detta sker.

Vi kan gå tillbaka till Sverige på 1700-talet. När Karl XII återvände till Sverige 1715 efter över 15 år av strider hade krigslyckan vänt.  Armén hade halverats och den svenska ekonomin kollapsat. Men Karl XII gjorde ändå upp planer för att erövra Norge. Det fanns dock ett problem. Äventyret skulle kosta 40 miljoner daler silvermynt.

En av få som vid den här tiden ännu hade tilltro till krigarkungens förmåga och en av de första som besökte Karl XII när kungen återvände till Sverige år 1715 var Georg Heinrich von Görtz. Formellt var han hertigdömet -Holstein-Gottorpas utsände vid Karl XII:s hov. Men han var också kungens närmaste rådgivare. I praktiken fungerade han som finansminister och alltiallo.

Georg Heinrich von Görtz föreslog för kungen att man skulle införa nödmynt. Staten tog koppar- och silvermynt från svenska folket och gav dem nödmynt tillbaka. Nödmynten gavs värdet 1 daler, fastän metallvärdet inte var ens i närheten. De konfiskerade silver- och kopparmynten användes av staten för att göra affärer utomlands.

Med modern terminologi: von Görtz ökade penningmängden genom att vad vi idag skulle kalla att starta sedelpressen. Dessutom frångick man den fasta växelkursen, genom att släppa nödmyntens koppling till silver och koppar. Karl XII tyckde det var en genialisk ide och  på kungens begäran präglades därför tio gånger fler nödmynt än vad von Görtz hade föreslagit, 20 miljoner i stället för 2 miljoner. Utan att vara medveten om det genomförde kungen därmed en tidig och mycket primitiv form av penningpolitiska lättnader eller quantitative easing, QE.  Det är precis samma sak som  Europeiska centralbanken, ECB, nu gör.

Tanken var att nödmynten skulle lösas in med riktiga mynt när tiderna blev bättre. De var alltså lån. Men återbetalningen dröjde. Och de mer eller mindre ofrivilliga långivarna tvingades dessutom till en haircut – de fick bara tillbaka hälften.

Snart sköt såväl inflation som arbetslöshet i höjden och en finanskris var ett faktum. Lågkonjunkturen blev lång, mycket lång. Det dröjde ända till 1870-talet innan Sverige uppnådde samma BNP per capita som år 1700.

Kungens stupade år 1718 i norska Halden och slapp uppleva röran. Von Görtz var den som fick skulden för den misslyckade penningpolitiken och dömdes till döden och avrättades året därpå.

Ett annat exempel på metoden är Japan som  på 1990-talet började att trycka mer pengar och den nuvarande premiärministern Shinzo Abe har sedan dess dopat ekonomin ytterligare genom att i oktober 2014 utökades programmet till 80 000 miljarder yen.

Huruvida Fed-chefen Janet Yellens, ECB-chefen Mario Draghis och Riksbankschefen Stefan Ingves penningpolitiska åtgärder blir mer eller mindre lyckade än det som skedde under 1700-talet återstår att se. Lyckligtvis, för de tre centralbankcheferna, är det dock ingen som avrättas för sådant numera.

 

Lär dig om valutahandel

Valuta är ett betalningsmedel inom ett land eller region. Exempel på en valuta är den svenska kronan, euron, US-dollar, japanska yen etc.

Normalt växlar vi till landets eller regionens lokala valuta när vi reser till ett land. Växlingskursen varierar över tiden.

Man kan också köpa och sälja en viss valuta i spekulationssyfte.  Vid valutahandel eller s.k. forex trading utnyttjar man skillnader i valutakurser för att tjäna pengar. Normalt använder man också en hävstång genom att belåna sitt kapital  (s.k. handel på marginalen) som gör att vinsten eller förlusten blir större än den reela valutaändringen.

Risken finns därför att man  förlorar hela sin investering. Handel på marginalen gör det också möjligt  att tjäna mer på sin investering om ändringen mellan de valutor man spekulerar i går åt det håll man tror. Även om ändringen är liten.

lär dig handla valuta och få tips på olika valutamäklare på marknaden.

Valutamarknaden (Forex Exchange) är den största finansiella marknaden i världen med över över 3,2 biljoner dollar i omsättning varje dag.

Handla enkelt från USA med tillfällig adress i USA

Med internets utveckling har världen blivit mindre. Vi kan inte bara enkelt kontakta och hålla kontakt med personer som befinner sig på andra sidan jordklotet utan även handla från andra länder än det lands som i bor i.  Fördelarna är många. Den största fördelen kanske är utbudet. Att man kan hitta saker som man inte kan köpa i sitt eget land. En annan avgörande faktor är priset. Vissa typer av produkter kan ha ett lägre pris i vissa länder jämfört med andra. Det kan också vara så att prisnivån generellt ligger lägre i ett visst land.  Detta kan variera beroende på utvecklingen i ett land. Avgörande är också valutakurserna mellan länder.  Under 2014 och början av 2015 har t.ex. dollarn stärkts mot alla andra stora valutor och även mot svenska kronan. Det gör att det blir billigare för svenskar att handla från USA.
Det kan naturligtvis vara en hel del krångel med att handla från ett annat land. Frakten kan bli dyr och ta lång tid, om de överhuvudtaget levererar till Sverige. och det kan vara krångligt att hålla koll på hur det fungerar med tull och moms. ShopUSA är ett företag som hjälper dig att shoppa direkt ifrån USA.  Med ShopUSA kan du handla från butiker i USA, även om de inte leverarar till Sverige genom att du får en tillfällig adress i USA som du anger i den USA-baserade webbutiken. Genom synergieffekter och genom att samla leveranser blir frakten ofta upp till 70 billigare än annars ShopUSA redovisar tull och moms direkt till tullverket.

Att handla på det här sättet är alltså helt lagligt. Det spelar ingen roll att det är en mellanhand som förtullar paketet.

Det finns ett flertal internationella tjänster där du kan få en adress i usa och få det du handlar online från usa skickat till din adress i ditt hemland:

http://www.borderlinx.com/SE/en/

http://www.bundlebox.com/

http://www.shipito.com/

https://www.viabox.com/

http://www.myus.com/ (registreringsavgift från $10)

https://bongous.com/

 

 

 

Sponsrat inlägg

Återbetala CSN-lånet i tid

CSN lånet till studenter är riktigt förmånligt.  Räntan på CSN-lånet är 1 procent under 2015. Den fastställs av regeringen varje år och beräknas på ett genomsnitt av statens upplåningskostnad de senaste tre åren.

Dock får man till skillnad från t.ex. bostadslån  inte göra avdrag för räntan vid deklaration. Det beror på att räntesatsen redan har anpassats till de avdragsregler som finns inom skattesystemet. Det innebär att man betalar in en lägre ränta från början, i stället för att i efterhand få tillbaka pengar på skatten.

Även återbetalningsvillkoren för CSN-lånet är förmånliga. Om du har låg inkomst behöver du också betala tillbaka en mindre del av lånet den perioden.   Men ett tips är att betala i tid. Påminnelseavgiften har 2015 nämligen höjts från 200 kronor till 450 kronor.  För den som är orolig att man ska glömma att betala finns möjlighet till både e-faktura och autogiro som man kan använda sig av.

 

Gamla studenter har i snitt 132 000 kronor att beta av i studieskuld hos CSN.  Det totala utlånade beloppet är 201 miljarder kronor fördelat på 1,5 miljoner låntagare med i snitt 131 754 kronor i skuld, visar CSN:s sammanställning gjord i samband med att årsbeskeden skickas ut.

Högst skuldnivå har Uppsala län och Stockholms län med 147 000 kronor per person. Den lägsta snittskulden, 111 000 kronor, har låntagarna i Jönköpings och Västernorrlands län.

Och skuldsättningen ökar eftersom lånedelen i studiemedlet höjts med cirka 1 000 kronor.

Spendera pengarna på upplevelser

När man har tjänat ihop mer pengar än man gör av med till sina nödvändiga levnadskostnader så finns det i princip fyra olika sätt att använda pengarna. Köpa prylar, Upplevelser, Spara eller skänka bort. Och de utesluter ju inte varandra. Ett talesätt lyder “Den som har flest prylar när han dör vinner”, men den som har varit med ett tag vet att det ligger inte så mycket i det där. Snarare tvärtom kanske. Att spendera pengarna på en upplevelse däremot ger ofta en mer bestående positiv känsla. Och det behöver inte vara svårt att hitta något unikt eller annorlunda att göra. På upplevelsekarta.se finns olika upplevelser utifrån geografisk indelning så att man kan hitta upplevelse där man bor, eller där man befinner sig för tillfället.

Att spara kan naturligtvis också vara bra. Men det uppfyller ju inget egensyfte. Antingen ska pengarna användas senare, eller så ärvs de eller om man nu valt att donera bort dem till välgörenhet, före eller efter sin död. För som ett annat talesätt lyder “Du får ingenting ta med dig när du dör”. Och det kan vi faktiskt vara ganska säkra på.

Dollarn stärks mot alla större valutor

Under 2014 och början av 2015 stärktes dollarn mot samtliga större valutor i världen.
Mot ett snitt av utländska valutor nådde dollarn i början av 2015 sin starkaste nivå på 11 år.

När man talar om en stark valuta menar man att man får mer av en annan valuta som har försvagats vid valutaväxling.
En vecka in på 2015 kostar en dollar nu 7.90kr jämfört med ca 6.40kr i början av 2014.

En stark valuta är negativt ur konkurrenssynpunkt för ett lands exportindustri och ett lands turistnäring. Däremot blir det billigare att importera.

På motsvarande sätt är en svag valuta positiv för exportföretag och turistnäring, men negativ för den som vill importera från andra länder med en valuta som blivit starkare.

Bostadsområdet avgörande för trivsel och inkomst

Bostadsområdet som man bor i är ofta avgörande för hela familjelivet.  Om man inte gör ett aktivt val av skola tilldelas barnen en plats i den geografiskt närmast belägna skolan  och det blir också i den närmaste omgivningen man hittar vänner och umgänge.

På vissa platser i Sverige har det blivit segregering då personer med gemensamt ursprung frivilligt eller i brist på alternativ bosatt sig i samma område. Om ett område börjar drabbas av skadegörelse, hög brottslighet eller om skötseln av ett område eftersätts, skapar det ofta ringar på vattnet, och leder till mer skadegörelse, nedskräpning och klotter.

Om ett nedgånget område istället rustas upp, fräshas till och t.ex. nya lekplatser eller grönområden skapas kan istället en positiv trend inledas med nya affärsetableringar, nyinflyttningar och ökad trivsel.

I statsbudgeten 2013 och 2014 satsades 100 miljoner kronor per år  för att stärka, stimulera och utveckla utanförskapsområden. Stödet fördelades till 15 utsatta stadsdelar i nio kommuner.

De femton stadsdelarna som ingår i satsningen var Tensta och Rinkeby i Stockholm, Ronna och Hovsjö i Södertälje, Araby i Växjö, Gamlegården i Kristianstad, Herrgården och Södra Sofielund i Malmö, Centrum-Öster i Landskrona, Hässleholmen i Borås, Bergsjön, Gårdsten, Hjällbo och Norra Biskopsgården i Göteborg samt Kronogården i Trollhättan.

Befolkningsmängden i dessa stadsdelar är  minst 4 000 personer, och med en förvärvsfrekvens som är lägre än 52 procent, och där andelen med långvarigt försörjningsstöd (socialbidrag) är högre än 4,8 procent och behörighet till gymnasieskolans nationella program är lägre än 70 procent.
I fördelningsmodellen har hänsyn tagits till hur stort mottagande av flyktingar som har skett i respektive stadsdel åren 2008-2012.

Satsa inte alla pengar på ett kort

Det finns exempel på personer som blivit rika, t.ex. genom försäljning av ett företag eller en uppfinning, men som sedan ändå har gått i personlig konkurs  efter någon annan satsning de har gjort.

Anledningen är att de har satsat allt sitt intjänade kapital, och mer därtill i den nya satsningen, som sedan kanske inte blev så lyckad som de hade hoppats på.

En tradition som har sitt ursprung i biblen har varit att ge 10 procent av det man tjänar till välgörenhet. En annan bra hållpunkt kan vara att även spara 10 procent av det man har tjänat att behålla för sig själv.

Om man på ett projekt har tjänat 1 miljon skulle man alltså kunna skänka bort 100 000kr och behålla 100 000kr som en säkerhetsbuffert och maximalt gå in med 800 000 i nya projekt.

Riskerna med nya projekt är ofta större än man tänker sig, så ytterligare en försäkring kan vara att sprida ut investeringarna på flera olika projekt. Förhoppningsvis är det något av dem som blir framgångsrikt.